Harry var medvetslös i tre dagar. Sirius stannade i sjukhusvingen hela den tiden, mest i Tramptass skepnad, men han kom dagligen in som människa för att tala med madam Pomfrey och se till Harry. Det var mer för att madam Pomfrey inte skulle fatta misstankar, eftersom han ju egentligen var i rummet hela tiden.

Remus besökte Hogwarts varje dag för att höra sig om Harrys tillstånd, men stannade annars hemma för att se efter sina höns. Han hade ursäktande berättat att han tappat tvåvägsspegeln i hönshuset utan att märka något och hade därför inte kunnat höra Harry den kvällen som allting hände.

Nu var spegeln återigen tryggt i Sirius ficka och han svor på att aldrig lämna den ifrån sig mer. Att vaka vid Harrys sjuksäng var frustrerande och han önskade hett att han kunnat byta plats med Harry och vara sjuk istället för honom.

Hermione och Ron kom dagligen för att fråga hur det var med Harry, lika oroliga som Sirius, och Dumbledore dök också upp då och då. Han råkade vara i rummet med Sirius just då när Harry äntligen vaknade.

"God middag, Harry", sa Dumbledore som var först att märka att Harry öppnade ögonen.

"Harry!" Sirius svängde runt för att se på honom. "Äntligen vaknar du!" Strålande mot honom strök han håret från hans panna.

"Farbror Sirius", sa Harry med ett leende.

"Jag är här."

Harry mötte hans blick med trötta ögon, men hajade sedan till. "Stenen! Det var Quirrell! Han har stenen! Du måste …!"

"Lugna dig, min käre gosse", inflikade Dumbledore. "Quirrell har inte stenen."

"Det är över, Harry. Du behöver inte oroa dig längre", tillade Sirius.

Harry såg förvirrat omkring sig och märkte att han var i sjukhussalen. På bordet bredvid fanns högar med godisaskar.

"Tecken på uppskattning från dina vänner och beundrare", sa Dumbledore och strålade mot honom. "Det som hände nere i fängelsehålorna mellan dig och professor Quirrell är en absolut hemlighet, så hela skolan känner förstås till det. Jag tror att dina vänner, de unga herrarna Fred och George Weasley, bär ansvaret för idén att skicka dig en toalettsits. De trodde säkert att det skulle roa dig, men madam Pomfrey ansåg inte att det var särskilt hygieniskt och beslagtog den."

Harry flinade över det, men vände sig sedan mot Sirius. "Hur länge har jag varit här?"

"Tre dar. Både jag och Remus har varit väldigt oroliga för dig, men även Hermione och Ron. De har varit och frågat om dig dagligen."

"Det är ingen fara med mig. Det är stenen jag är mer orolig över."

"Jag hör att du inte kan släppa det ämnet, Harry", sa Dumbledore godmodigt. "Nå väl, vi talar om stenen först."

Harry vände sig förväntansfullt mot honom och fick höra att Nicolas Flamel förstört sin sten redan. Det skulle betyda att han och hans hustru dog i en nära framtid, men de var redo för döden efter att ha levt så många århundraden. Voldemort hade förlorat sin chans och hade flytt utomlands för att gömma sig i skogarna nere i Europa igen.

"Han bidar sin tid tills han hittar nån ny dåre som Quirrell, men vi behöver inte oroa oss över det nu", sa Sirius. "De vises sten var det lättaste sättet för honom att komma tillbaka, så vi kan faktiskt andas ut nu en tid. Det blir mycket svårare för honom nästa gång."

Harry tyckte att det lät skönt, men vände sig till Dumbledore för att fråga: "Vet ni varför Quirrell inte kunde röra vid mig, sir? Han brände sina händer när han försökte, och sen brändes hans ansikte när jag satte mina händer där."

"Din mamma dog för att rädda dig, Harry. För Voldemort är kärlek nåt oförståeligt. Han kan inte förstå att en kärlek så stark som din mammas kärlek till dig lämnar ett bevis efter sig. Inte nåt ärr eller nåt synligt tecken … Du har blivit älskad så djupt att även om din mamma är borta har hennes kärlek lämnat dig ett bestående skydd. Det finns i hela din varelse, till och med i själva huden hos dig. Quirrell som var full av hat, snikenhet och ärelystnad, delande sin själ med Voldemort, kunde inte röra vid dig av det skälet. Det var plågsamt för honom att röra vid en person som präglats av sån godhet."

Det blev tyst i rummet för ett ögonblick. Harry hade fått tårar i ögonen och Dumbledore vände sig bort tittande intresserat på en fågel ute på fönsterbrädan, medan Sirius smekte Harry ömsint i håret. Ingen sa någonting på ett tag, men sedan frågade Harry:

"Hur fick jag stenen från spegeln, professor Dumbledore."

Sirius rynkade pannan. Han mindes vagt om att det funnits en stor spegel i rummet där han hittat Harry, men förstod inte vad han menade.

"Å, det gläder mig att du frågar om det", log Dumbledore. "Det var ett av mina mer geniala idéer och det vill inte säga lite, oss emellan sagt. Du förstår, bara nån som ville hitta stenen — hitta den men inte använda den — skulle kunna få den, annars skulle de bara se sig själva göra guld eller dricka livselixiret."

"Du menar att spegeln i rummet var Mörd-spegeln och att du förtrollat den att gömma de vises sten?" sa Sirius förstummat.

"Precis. Det är därför Harry fick stenen. Han ville ju endast beskydda den och inte stjäla den, såsom professor Quirrell."

"Det låter briljant, även för dig, Albus", log Sirius.

"Ja, min hjärna förvånar till och med mig själv ibland …"

Harry skrattade, men kände sedan att det värkte i huvudet och tystnade.

"Du ser ut att behöva vila, Harry. Jag lämnar dig i din gudfars utmärkta vård och går till mitt."

Årets sista quidditchmatch hölls i slutet skolåret, men Harry missade den när han låg i sjukhussalen, och det gjorde att Gryffindor inte vann turneringen. Harry tyckte att det var surt, men han var förbjuden att lämna sin sjuksäng innan årets avslutningsfest och kunde inget göra i saken. Sirius hade stannat hos honom ända till slutet och följde honom sedan nerför trapporna när han gick mot stora salen för skolårets sista kväll.

Harry hade tyckt att det var roligt att ha honom på skolan som sin hund och skrattade när Tramptass stannade i första våningen skällande glatt och viftande på svansen till honom. Harry såg sig omkring, men det fanns ingen annan där.

"Kusten är klar."

I samma stund förvandlade Sirius sig till människa igen, leende mot honom.

"Ska vi få dig ner till din fest nu då? Alla andra är där redan och du är sen."

"Jag vet."

De skyndade sig ner till entréhallen och kunde höra rösterna som strömmade ut dit från stora salen. Harry vände sig då mot Sirius för att krama om honom.

"Jag går in till festen nu då, så får du ta dig hem."

"Absolut. Vi syns imorgon kväll i London."

Sirius stannade i hallen för att följa Harry med sin blick när han gick in och satte sig bredvid Ron i Gryffindorbordet. Hela skolan var redan på plats och flera av eleverna märkte Sirius i dörröppningen. De viskade om honom med varandra, men han struntade i dem, vilande sin blick på Harry. Det kändes oerhört gott att se honom på benen igen och han dröjde kvar en liten stund till.

Han behövdes egentligen inte längre på Hogwarts, eftersom Dumbledore försäkrat honom om att Voldemort var långt borta, men han hade stannat ändå. Han kände lukten av maten som kom från de överfulla elevhemsborden, men struntade i sin kurrande mage. Han tänkte gå och tacka husalferna i köket för all god mat de gett honom de senaste dagarna och förmodade att han fick en middag åt sig där. Då behövde han inte laga något när han transfererade sig hem den kvällen.

Minnena från förr sköljde över honom när han såg Harry skratta med Hermione och Ron vid Gryffindorbordet. De hade verkligen bevisat den våren hur bra vänner de var och Sirius log när han såg dem med Harry. Det var som om James suttit där skrattande med honom och Remus i svunna tider.

"Jag önskar att du kunde se din son, James", viskade han tyst för sig själv. "Du hade varit så stolt över honom!"

Med en suck full av saknad vände han sig bort och styrde stegen mot köket.

Kvällen därpå var Sirius och Remus tillsammans på perrongen väntande på Hogwartsexpressen. Det kändes gott att få Harry hem till sommaren. Skolåret hade varit långt och fyllt av oro. Det hade inte alls blivit så som Sirius önskat sig. Meningen hade varit att Harry skulle få ett normalt skolår precis som barn brukade, men istället hade Voldemort återigen förmörkat Harrys liv och hotat hans välmående.

"Det blir visst inget normalt liv för Harry nånsin", muttrade han för sig själv.

"Vad säger du?" sa Remus som inte hörde honom.

"Inget."

"Jag hörde dig mumla nåt om Harry."

"Jag tänkte bara hur skönt det blir att få honom hem igen."

"Ja, det blir det. Man har saknat honom."

I samma stund såg de tåget anlända till stationen och väntade ivrigt att det stannade vid perrongen. Sedan strömmade eleverna ut från tågvagnarna sällande sig i kön för att komma ut genom porten. Portvakten släppte ut dem två och tre åt gången, vilket gjorde att kön ringlade sig lång på perrongen.

"Harry, vi är här!"

Remus som var längre än Sirius vinkade till Harry genom folkvimlet, och han sprang fram till dem åtföljda av sina vänner.

"Ni anar aldrig vad som hände igår!" sa Harry upprymt efter att de hälsats.

"Vadå?" sa Sirius.

"Gryffindor vann elevhemsturneringen i sista stund! Slytherin trodde att de hade vunnit, men sen delade Dumbledore extra poäng för oss tre under festen."

"Harry fick hela sextio poäng och vi fick femtio var", sa Ron lyckligt.

"Och Neville fick tio", tillade Hermione.

"Varför fick Neville poäng?" sa Sirius förvirrat.

"Dumbledore tyckte att han visade mod när han försökte hindra oss från att gå ut från Gryffindortornet den kvällen när vi gick efter stenen", berättade Harry flinande. "Hermione förhäxade honom."

Sirius skrockade. "Man ska väl inte förhäxa elever från sitt eget elevhem, Hermione! Det är slytherinare man förhäxar."

"Det fattar jag väl, men det var nödvändigt då", sa hon indignerat, vilket fick Sirius att le.

"Jag är säker på att du lyckades perfekt med din förhäxning", sa han.

"Det är klart hon gjorde det", sa Harry. "Inte ens jag lyckas förstena folk så bra som Hermione."

"Hon kan vara ganska skrämmande ibland", sa Ron flinande.

Hermione himlade med ögonen. "Ha, ha! Jätteroligt!"

"Kom nu, så ställer vi oss i kön", sa Remus. "Annars kommer vi ju aldrig ut härifrån."

"Var är mina föräldrar?" sa Hermione.

"De väntar nog utanför. De flesta brukar göra det, eftersom det blir så trångt på perrongen."

"Då går vi till kön."

När de ställt sig där märkte de hur eleverna som skyndade förbi ropade adjö till Harry.

"Du är fortfarande en kändis", flinade Ron.

"Turligt nog slipper jag vara det hemma."

"Du är faktiskt väldigt känd hemma", sa Sirius skojfriskt.

Harry gav till ett skratt. "Kanske det, men ingen kändis."

Sirius skrattade och stökade till honom i håret på ett faderligt sätt.

"Vi måste träffas i sommar", sa Ron till sina vänner. "Både hemma hos mig och hemma hos Harry. Vi får höras genom uggla."

"Absolut", tyckte Harry.

"Det låter härligt!" log Hermione.

De tog sig igenom portgången tillsammans. Ron och Hermione först med Remus och Harry och Sirius direkt efter.

"Där är han, mamma! Där är han, titta!" Det var Rons lillasyster, Ginny Weasley, som pekade mot dem, men det var inte Ron hon pekade på.

"Harry Potter", tjöt hon. "Titta, mamma! Jag kan se …!"

"Var tyst, Ginny. Det är oartigt att peka", sa mrs Weasley, men vände sig sedan leende mot dem.

"Det här är mina vänner Hermione och Harry, mamma", sa Ron stolt.

"Så trevligt att träffa er båda äntligen! Ron har skrivit så mycket om er."

"Tack, mrs Weasley", sa Harry hövligt. "Och tack för tröjan jag fick av er i julas."

"Det var så lite så."

Hon vände sig mot Sirius. "Jag får tacka er för att ni bjöd Ron så generöst hem till er i julas, mr Black."

"Självklart! Ron är alltid välkommen på besök hos oss."

"Mina föräldrar är där! Jag måste gå", insköt Hermione.

Hennes föräldrar hade stannat lite längre bort kännande sig blyga bland alla trollkarlar på stationen. De var ju mugglare och hade ännu inte vant sig vid trollkarlsvärlden.

"Vi måste också iväg. Det var trevligt att ses, mrs Weasley", sa Sirius.

Han lade handen beskyddande på Harrys axel och styrde stegen mot ytterdörrarna för att ta sig till sin väntande Triumph Bonneville utanför. Remus följde efter hållande sin trollstav redo inuti sin ärm. Han vände sig för att nicka mot Alastor Moody, som lutade sig ledigt mot en pelare längre bort och nickade kort till svar. Vägen var fri och de kunde tryggt ta sig hem igen.