Sirius hade inte väntat länge ute med Hagrid när en grupp aurorer anlände på plats. Moody kom ut för att möta dem och skickade dem in för att göra den tekniska undersökningen klar. Sedan vände han sig mot Sirius.

"Det är bäst att du tar Harry till Sankt Mungos sjukhus för undersökning. Jag vill veta vad det där såret är och ifall han har fler skador än så."

"Det var min tanke också. Får jag gå nu?"

"Berätta bara först hur det kommer sig att du är här."

"Jag kom hit efter Slingis … Peter Pettigrew menar jag … Han var inte på sitt gömställe som han skulle ikväll."

"Så du tänkte att han är här."

"Nej. Jag fick onda aningar, eftersom han var hemlighetsväktare åt Potters."

"Men jag trodde att du var det. Dumbledore sa det."

"Det var vad vi sa till alla. Meningen var att jag skulle jagas medan Slingis satt tryggt som den riktiga hemlighetshållaren."

"Men du menar att Voldemort fick reda på det", sa Moody bestört.

"Det fanns bara ett sätt för honom att få reda på det."

Moody nickade allvarligt. "Pettigrew har förrått oss."

"Exakt", sa Sirius med vrede i sina ögon. "Jag skulle ge mig av efter honom om jag inte hade Harry att ta hand om."

"Ja kan ta han till hans moster om du vill ge dej iväg efter Pettigrew", insköt Hagrid.

"Aldrig i livet har jag ju sagt! Jag tar Harry själv. Han ska inte till sin mugglarmoster", utbrast Sirius fränt.

"Nå, stick iväg med honom då och göm dig ordentligt", sa Moody. "Jag vet ännu inte var Voldemort är. Jag måste få Dumbledore hit för att se på förödelsen först."

"Okej. Jag lämnar det här till dig och sticker."

"Hur ska Dumbledore hitta dej, Sirius?" sa Hagrid oroligt.

"Han hittar mig alltid. Jag ska till ett gömställe ingen vet om och håller mig där tills jag hör från honom."

"Visst. Ja säjer de till han", lovade Hagrid.

Med det lämnade Sirius dem och gick fram till sin motorcykel han parkerat på gatan utanför. Den var utanför polisens avspärrningar så att han lätt kunde köra därifrån. Han märkte Bathilda Bagshot stå i närheten bland mugglarna som ännu stod nyfikna för att se på förödelsen.

"Är det där Potters son?" sa hon när hon märkte honom.

"Japp."

Sirius böjde sig för att lägga Harry in i sidovagnen till hans Triumph. Utan att mugglarna bakom honom märkte något konjugerade han fram en filt att fylla sidovagnen med så att han kunde få det till en bädd för Harry att sova i. Från ögonvrån såg han en rödrandig katt som tryckte sig under buskarna som omgärdade Potters tomt och fick ett snett flin på sina läppar.

"Hoppa in hit, Candy, och se efter Harry åt mig", befallde han vändande sig mot den stora katten.

Dess gröna ögon mötte hans för ett ögonblick innan den lämnade sitt gömställe och kom försiktigt mot honom. Det var en jättelik katt med fluffig päls och stora öron som på en maine coon, men den hörde till den magiska rasen kneazle. Som en kneazle var den ovanligt smart och kunde förstå tal på ett sätt som var omöjligt för vanliga katter. Med ett kort jamande hoppade den in i sidovagnen och lade sig bredvid Harry med tassen över hans bröst. Den såg en stund på det sovande barnet, men lade sig sedan tillrätta bredvid för att sova själv.

"Hur är det med James och Lily? Överlevde de attacken?" sa Bathilda med oro i sin röst.

Sirius sneglade mot henne när han satte sig på sin motorcykel. "Nej. De är döda, men Harry här överlevde", svarade han allvarligt. "Han mötte Voldemort och överlevde."

"Hur kan det vara? Han är ju så liten!"

"Fråga inte mig. Det är vad Moody och Dumbledore får utreda."

Med det startade han sin motorcykel och körde därifrån. Direkt när han svängde av från gatan och lämnade folkhopen bakom sig, styrde han motorcykeln upp i luften och tog sikte mot London. Ett besök på Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och skador var absolut nödvändigt i den stunden. Det var angeläget att få botarna där att undersöka Harry och såret på hans panna. Sirius erfarenhet med magiska sår var obefintligt. Han visste endast att Moody förlorat sitt ena öga genom ett sådant.

Besöket på Sankt Mungos tog sin lilla tid, eftersom det var så fullt på sjukhuset. Kriget som härjat bland trollkarlarna i Storbritannien de senaste tre åren hade dödat många, men lämnat ännu fler skadade, och avdelningarna på Sankt Mungos var fulla av både kortvariga och långvariga patienter.

Ett litet sår på pannan var ingenting i jämförelse med de som hade förlorat armar eller ben eller hade gapande sår rakt igenom magen. Sirius fick vänta med Harry i flera timmar innan en botare kunde ta emot dem och titta på honom. Han hade lämnat Candy att vakta sin motorcykel och hade Harry sovande på en bänk i väntrummet, medan han själv vankade av och an i rummet utan att ens tänka på sömn. Hur kunde man när så mycket ont hade hänt på bara en natt? Hela hans värld hade slagits i spillror genom James och Lilys död. De var den familj han haft i livet och nu var de borta för alltid. Det enda de lämnat kvar efter sig var sin lille son.

"Han mår bra efter omständigheterna. Det där såret är inte farligt alls", sa botaren efter att han undersökt Harry. "Det blir säkert ett ärr av det, men ingenting som ni behöver oroa er för."

"Bra. Då tar jag honom och åker hem", sa Sirius.

Botaren räckte över Harry till honom, men såg nyfiket på honom. "Är det sant det som sägs?"

"Vadå?"

"Jag hörde av min kollega, som hörde av sin hustru som jobbar på Magiska ordningspatrullen, att Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är borta och att det här lilla barnet vann över honom i natt."

Sirius höjde sina ögonbryn. "Det vet jag ingenting om", sa han kort i tonen.

Snabbt vände han sig om och lämnade sjukhuset bärande på den nyvakna Harry. Det var inte många timmar kvar till morgonen och han ville snabbt ta sig ut ur London innan mugglarna såg dem flyga på himlen.

"Lägg dig i sidovagnen igen, Harry. Du får inte sitta uppe när vi kör", sa Sirius i ett försök att få barnet att stilla sig igen.

Det var dock omöjligt när Harry kände sig hungrig och gnällde av det. Sirius kämpade med honom ett bra tag utan att lyckas. "För böveln!" fräste han irriterat, men det hjälpte ingenting. Harry var redan ett år och tre månader och hade precis börjat gå, vilket gjorde att det inte var tryggt att vända ryggen till honom längre. Utan att ha något annat val tog Sirius fram sin trollstav och band Harry fast i sidovagnen.

"Sitt uppe då om du måste", muttrade han fränt innan han befallde Candy att återigen vakta Harry och startade motorcykeln.

Ett par minuter senare flög de över London styrande kosan mot nordost där Sirius hade en gömd stuga i skogen. Han hade hyrt den redan året innan, men inte berättat om den för någon annan än James. Det var hans gömställe han tog sig till då när han behövde ligga lågt en stund utan att någon visste var han var.

Stugan ägdes av en mugglare som inte hade några band till trollkarlsvärlden och som ingenting visste om den, vilket gjorde det tryggt för Sirius att gömma sig där. Han hade inte varit dit på länge nu då han vanligen hyrde rum någonstans för att kunna fly på kort varsel. Det hade varit så nästan hela kriget, eftersom de som hörde till Fenixorden var jagade av dödsätarna mer än någon annan. Ordensmedlemmarna var deras farligaste fiender och många av dem hade dödats den gångna sommaren och hösten. Förmodligen genom att de blivit förrådda av en spion bland dem.

Pettigrew. Det var han som förrått de alla. Han hade gått med i Fenixorden tillsammans med Sirius, James och deras vän Remus Lupin sommaren tre år tidigare, men någonstans på vägen hade han bytt sida. Det var han som var Voldemorts spion, det förstod Sirius nu och han kände hur hans inälvor brann av vreden som fyllde honom. Han ville ge sig av efter Pettigrew för att döda honom.

"Sissu", pladdrade Harry vid hans sida greppande tag om hans byxa och hållande sig fast från den.

"Jag är här, Harry. Jag ska inte nånstans. Jag lovar", sa han glömmande Pettigrew och leende mot sin lille gudson.

Han hade älskat Harry från den stunden han hållit honom i sina armar för första gången som en nyfödd baby. På den tiden hade det svarta håret ännu inte varit så tjockt och ostyrigt som det numera var, men han hade ändå liknat sin pappa James. Det var bara hans gröna ögon som påminde om hans mamma, annars var han exakt som sin pappa.

"Det är bara du och jag nu, Harry", sa han med tårarna fyllande hans ögon. "Vi är ensamma i världen nu när James och Lily gått vidare till evigheten. Vi får se efter varandra hädanefter."

En våg av smärta och sorg sköljde över honom, men han vägrade att ge den plats. Blinkande frenetiskt fick han tårarna att försvinna och bet ihop, koncentrerande sig på körningen. Det fanns inte tid att gråta för stunden. Han behövde ta sig fram till sin stuga i tid innan morgonen började gry och de skulle bli synliga på himlen.

Körningen genom luften tog över två timmar innan de började närma sitt mål. De var mitt i landsbygden flera mil från närmaste stad när Sirius styrde sin Triumph ner mot en landsväg nedanför dem. Det var tyst och tomt på folk och bilar så tidigt på morgonen, men han visste att solen skulle gå upp strax efter sju, varpå det var bäst att köra på vägen. Det var första november och marken var vit av frosten, men Sirius kände inte kylan. Han var för bortdomnad på sin insida för att märka obehag och han koncentrerade sig på att ta sig fram till stugan.

En liten skogsväg tog dem fram till den och han parkerade motorcykeln nära ytterdörren. "Då är vi framme", sa han till Harry.

Utan att släppa honom loss från de magiska banden gick han runt för att dubbelkolla att stugan var säker. Han kastade flera skyddsbesvärjelser över platsen för att gömma den från både mugglare och trollkarlar och tog först efter det loss Harry för att bära honom in i huset. Ett tjockt lager av damm mötte dem där och han använde snabbt renskrubba-trollformeln för att städa stugan ytligt. Det fick dammet att försvinna och han kunde lägga Harry ner till golvet.

"Du är säkert hungrig", mumlade han och gick för att se vad han lämnat i skåpen. Det fanns konservburkar och torrvaror som han fyllt skåpen med, men kylskåpet var tomt.

"Vi får ta oss till byn senare och köpa mjölk och annat vi behöver, men gröt får duga nu", sa han innan han tog fram en kastrull och började koka det.

Harry hade under tiden tagit sig på fötter och gick nyfiket runt i stugan. Han var ännu inte snabb att gå och såg ut mer som en anka som vaggar sig fram, men Lily hade skrivit i sitt sista brev till Sirius och sagt att det nog inte skulle gå många veckor innan Harry skulle springa överallt.

"Din mamma har säkert rätt. Du är en nyfiken liten krabat och jag kommer att få händerna fulla med dig", sa Sirius med ett snett leende när Harry kom fram till honom för att se vad han kokade på spisen.

"Mamma", sa Harry då med längtan i sin röst.

"Jag vet. Du vill ha din mamma, men det går inte längre", sa Sirius bistert. "Nästa gång du får se henne är på begravningen."

Han tänkte på alla begravningar han varit på de sista åren. Först hade James föräldrar dött av drakkoppor och sedan hade Lilys föräldrar dött i en bilolycka. Deras död hade inget att göra med kriget, men ändå mindes Sirius begravningarna som hållits. Han hade varit på dem, men inte på sin egen brors begravning. Det hade inte funnits någon kropp att begrava efter Regulus när Voldemort blivit klar med honom. Sirius hade hört att hans föräldrar endast hållit en minnesstund för honom.

Sorgen efter Regulus hade fått hans pappa bli så galen av sorg att han anfallit en grupp dödsätare krävande att få svar från dem om var hans sons kropp fanns. Sirius hade inte varit närvarande och hade hört om det skedda först i efterhand. Dödsätarna hade svarat med att döda hans pappa och skicka hans kropp hem till hans mamma. Vad Sirius visste, hade Walburga Black stängt in sig i sitt hus på Grimmaldiplan nummer tolv i London och hade inte lämnat det sedan hon begravt sin make.

Hon var säkert galen av sorg också. Den frälsare som hon trott på och som hon satt sitt hopp till för att föra trollkarlsvärlden in i en ny glanstid under de renblodigas välde hade visat sig vara en simpel mördare och galning. Lord Voldemort brydde sig inte om någon annan än sig själv. Det enda han ville var makt åt sig på alla andras bekostnad. Hans tal om de renblodigas rätt att regera hade varit tomma ord, som fått många renblodiga familjer att följa honom, och Sirius familjemedlemmar var inte de enda som förlorat sina liv på grund av det.

De hade litat på fel frälsare. En som inte gav nåd och en som röjde alla som trotsade honom ur vägen. Regulus enda synd hade varit att vilja lämna dödsätarna och återvända hem till sin mamma. Han hade kommit på att han inte ville mörda folk urskiljningslöst på det sättet som förväntades av Voldemorts anhängare. De hade svurit en ed att följa lord Voldemort till sin död och döden hade tagit Regulus då när han velat bryta sin ed.

Det var många dödsätare som kommit på försent hur farligt det var att lägga sitt liv i Voldemorts händer, fast det var lika livsfarligt för alla andra i landet. Voldemorts styrkor mördare mugglare för sport och mugglarfödda häxor och trollkarlar för att de inte ansågs rena nog att få leva. Varje renblodig eller halvblodig trollkarl som ställde sig på deras sida mot dödsätare kallades för blodsförrädare och gick samma öde till mötes som smutskallarna — de som hade smutsigt blod och inte ansågs värdiga nog att tillhöra trollkarlsvärlden.

Det var det som varit upptakten till kriget och de gångna åren hade linjerna mellan de mugglarfödda, de halvblodiga och de renblodiga suddats ut så att dödsätarna dödade alla som räknades tillhöra fienden. Det hela hade gått över till att vara en kamp om makten i landet och då hade Voldemorts riktiga natur kommit i dager. Han var inget annat än en revolutionär och terrorist, som försökte störta den lagliga trollkarlsregeringen för att gripa makten själv och bli en despot i landet.

Det sista året hade varit det värsta av kriget. Så många hade dött att Sirius tappat räkningen och hade själv väntat att döden skulle ta honom vilken stund som helst. För säkerhets skull hade han skrivit ett testamente för att förhindra att hans guld tillföll hans mamma efter hans död. Han hade inte talat med sin mamma sedan han lämnat sin familj som sextonåring fem år tidigare och han hade inga planer på att någonsin mer ha något att göra med henne.

Han sörjde inte ens sin pappa som aldrig hade älskat honom på det sättet en far ska älska sin son. Regulus var den enda han kunde känna bedrövelse över, men mest på grund av att brodern varit så dum att han svalt dödsätarnas propaganda och gett sitt liv förgäves för dem. Mycket värre sörjde han sina vänner från Fenixorden: bröderna Prewett, Marlene McKinnon och Edgar Bones. De hade varit modiga och starka trollkarlar som alla kämpat till sitt sista andetag och dött en hjältes död. Precis som Donni O'Malley, som dött redan hösten innan. Hennes död hade slagit hårdast mot Sirius, eftersom hon varit hans flickvän. De hade lärt känna varandra redan i skolan och blivit vänner efter att Lily blivit ihop med James. Donni hade varit Lilys bästa vän och brudtärna på bröllopet tre år tidigare.

Det var under bröllopet som Sirius och Donni funnit varandra på ett nytt sätt. Han visste inte om det var alkoholen som orsakat det eller vad, men de hade i alla fall hamnat i samma säng den natten och varit ihop sedan dess. Ända tills Donni dödades i en strid mot dödsätare i Wales. De hade kämpat sida vid sida då såsom många gånger förr, men plötsligt hade Donni stupat slagen av en dödande förbannelse och Sirius hade behövt ta hennes kropp hem till hennes föräldrar.

Den begravningen hade varit den värsta hittills, men Sirius anade att James och Lilys begravning skulle bli lika svår om inte svårare. James hade varit som en bror till honom, mycket mer än Regulus någonsin, och Lily som en syster han älskat och fortfarande älskade.

Smärtan över deras död brände inom honom, men han ignorerade smärtan dukande bordet åt Harry, som återigen börjat gnälla efter mat. Snabbt konjugerade han fram en barnstol att sätta honom i då han inga barnmöbler ägde. Turligt nog var han en mästare att konjugera fram saker ur tomma intet. Han hade varit bäst i sin klass i förvandlingskonst på Hogwarts och kunde skapa allt som tänkas kunde från vad som helst med hjälp av sin trollstav.

"Jag tror att vi kan lyssna på radion medan vi äter", sa han när han märkte att klockan slog sju på morgonen och kom på att trollkarlsnyheterna brukade sändas då.

Han hoppades att utredningen från Godric's Hollow hade avslutats redan och att ministeriet gett information om den till nyhetsstudion. Man brukade kunna få veta nyttiga saker om kriget genom nyheterna, även om man oftast behövde läsa mellan raderna för att klura ut sanningen bakom orden. Trolldomsministeriet hade en förmåga att försöka försköna saker och ting så att folk kunde känna sig mer hoppfulla än anledning var. Fast det var sådant man visste endast om man var med i Fenixorden eller jobbade åt aurorerna, som var de som ledde kriget mot Voldemorts styrkor.

Utan att fundera mer på saken viftade Sirius med sin trollstav för att sätta på den trådlösa trollkarlsradio han hade lämnat på soffbordet i stugan under sitt förra besök där. Stugan var så pass liten att köket och vardagsrummet var ett enda rum och det fanns bara ett sovrum bredvid.

Godmorgon, kära lyssnare! Här kommer morgonnyheterna med Hattie Greengrass!

Den manliga rösten från trollkarlsradion byttes ut mot en bekant kvinnoröst som fick Sirius att le. Han hade känt Hattie redan på Hogwarts som en söt blond flicka, som var fyra år äldre än han och som hade varit bästa vän med en av de värsta skojarna i Gryffindor: Patty Rakepick. Hattie hade sedan sin skoltid blivit reporter i trollkarlsradion och var numera en av de mest älskade nyhetsuppläsarna där.

Godmorgon från trollkarlsnyheterna! Vi börjar med att tala om de rykten som cirkulerat under natten i landet. För er som nyss har vaknat och som ännu inte hört om det kan jag bekräfta att Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn har omintetgjorts sent igår kväll i Godric's Hollow.

Vi har fått en officiell rapport om det skedda från Trolldomsministeriet och från det kan vi läsa att Ni-vet-vem blev sedd av flera ögonvittnen i Godric's Hollow igår kväll innan han anföll ett hus i byn. Någonting gick fel i anfallet och halva huset sprängdes förgörande Ni-vet-vem. Aurorerna har varit dit för att undersöka platsen och Alastor Moody har skrivit under rapporten som förklarar Ni-vet-vem besegrad.

Enligt uppgift hörde huset till James och Lily Potter, som hittades mördade i huset, men deras ettåriga son, Harry Potter, fanns vid liv. Hur han kunde överleva avada kedavra-förbannelsen vet ingen, men det är vad som har hänt. Mr Moody försäkrar oss att Ni-vet-vem kastade den dödande förbannelsen mot Harry, som var i sin spjälsäng redo att sova, men förbannelsen studsade från honom och slog istället Ni-vet-vem besegrande honom och sprängande halva huset.

Som bevis för det har Harry fått ett sår i form av en blixt på sin panna. Botarna på Sankt Mungos har förklarat för oss i nyhetsstudion att det handlar om ett magiskt sår, som är ett tecken på onda svartkonster som slagit pojken. Han har under natten varit till Sankt Mungos för en undersökning och har inte haft några andra skador.

Inte ens botarna förstår hur han har kunnat stå emot avada kedavra-förbannelsen. Vi alla vet ju att det inte finns nåt försvar mot den, men Harry Potter har ändå överlevt och har endast blivit märkt av den med det blixtformade såret på sin panna. Enligt botaren vi talat med kommer såret förmodligen att lämna ett bestående ärr, vilket vi här på studion finner vara som en ödesmärkning. Om man nu tror på sånt förstås …

Hur som helst kommer Harry Potter att bli legendarisk efter detta. Vi här på nyhetsstudion har redan skålat för "Pojken som levde" och planerar en segerfest för ikväll. Vi har all anledning att fira idag. Trolldomsministern Millicent Bagnold gav ett uttalande tidigt i morse och sa att med Ni-vet-vems död kommer kriget att ta slut. Aurorerna har fått i uppdrag att jaga fatt alla dödsätare som är kvar för att kasta dem i Azkaban för livet. Deras mästares död kommer att skingra deras styrkor och vi kan alla andas ut efter åratal av terror i trollkarlsvärlden.

Hattie Greengrass fortsatte att tala en stund till om det skedda och om freden som kunde förväntas följa Ni-vet-vems död, men Sirius lyssnade inte mer. Han såg fundersamt på det blixtformade såret på Harrys panna och smekte sedan det ostyriga håret. Harry hade smetat sig full med gröt medan han ätit och såg charmerande gullig ut, speciellt med sina små glasögon som fått gröt på sig lika mycket som hans kinder så att han förmodligen inte såg mycket alls.

"Att du gick och ärvde din fars dåliga syn", sa han innan han använde sin trollstav för att rengöra Harry. "Så, det är väl bättre. Nu ser du gröten och vet var du ska sticka din sked in i."

"Löt", sa Harry förtjust. Han hackade på sin tallrik med skeden i sin hand så att gröten flög åt alla håll.

"Jaså, du har ätit tillräckligt redan, verkar det som", skrockade Sirius som fått gröt på sig.

Han reste sig från bordet och rengjorde snabbt både sig själv, bordet och Harry innan han tog tallrikarna och bar dem till disken. Lämnande diskborsten att diska disken magiskt åt honom tog han Harry och lyfte ner honom.

"Jag gissar att du behöver ett blöjbyte och sen undrar jag om du vill sova en stund till. Natten blev lite kort för oss båda."

"Sova", sa Harry glatt och fick honom att le.

"Ja, sova", svarade han innan han bytte deras kläder och tog honom med sig till sovrummet bredvid där det fanns en dubbelsäng.

"Du får sova med mig, tror jag. Det finns inte plats för en spjälsäng här och jag vill helst ha dig nära för stunden", sa han innan han lade Harry mitt i sängen och tog platsen bredvid för att hålla om honom medan han sov.

Utmattningen i hans leder tog över direkt när han lade sitt huvud på kudden. Han somnade redan innan Candy hoppade upp på sängen och kurade ihop sig på andra sidan Harry för att hålla koll på de båda.