Holnatt, fem år senare i april 1987

Det var en ovanligt varm vårdag i Suffolk. Sirius satt läsande tidningen i sin favoritfåtölj framför brasan som han låtit bli att tända. Det var redan sent på eftermiddagen, men han hade varit ute i ärenden och hade inte hunnit läsa dagens tidning ordentligt förut. Tidningen ifråga var inte Daily Prophet utan av en sort som var ovanlig i händerna på en trollkarl. Dess bilder var orörliga och texten på alla sätt icke-magisk. Det var nämligen en mugglartidning, som Sirius hade beställt åt sig något år tidigare och som levererades till en postbox åt honom i Ipswich. Tidningsbudet hade ju aldrig hittat till det gömda huset i Lower Holbrook.

Det var i över fem år som Sirius och Remus bott i Holnatt tillsammans med Harry och huset hade möblerats och gjorts till deras hem för länge sedan. I vardagsrummet hade man, förutom den sedvanliga soffgruppen, två fåtöljer ställda framför brasan med ett bord mellan dem. Fåtöljen till höger var Sirius plats och den till vänster hörde till Remus. Många var de kvällar de suttit där tillsammans lyssnande på trollkarlsradion eller läsande något.

Remus tyckte om att läsa böcker, medan Sirius endast läste sådant som var nyttigt att läsa, såsom tidningen han hade framför sig för stunden. Det hade varit något år tidigare som han kommit på att den guld han ärvt från sin morbror Alphard inte skulle räcka för evigt. Varken han eller Remus hade något jobb. De ville inte föra väsen av sig i trollkarlsvärlden och höll sig utanför den så gott det gick, vilket hindrade Sirius att ens tänka på en karriär åt sig.

Det hela hade slutat med att han investerat en del av sitt guld i mugglarföretag i hopp om att få avkastning för det. Om det var nybörjartur eller skicklighet gick att diskutera, men hans investering hade betalat bra och han hade fortsatt med sina investeringar allt sedan den dagen. Att han kort därefter ärvt sin mamma och tredubblat mängden guld han hade i sitt valv på Gringotts, hade inte avskräckt honom från att fortsätta. Visserligen hade hans mammas plötsliga död gjort honom så rik att hans guld fint skulle räcka hela hans livstid, men han hade redan hunnit upptäcka hur roligt det var att spekulera på börsen och kunde inte sluta.

Istället log han för sig själv och tänkte att hans mamma nog skulle vända sig i sin grav om hon visste hur familjen Blacks guld placerades i mugglarfickor och växte i takt med mugglarnas framgångar i sina företag. Det hade bara gjort det roligare för Sirius och numera läste han börssidorna i tidningen med vant öga och följde med intresse de aktiekurser han hade sina pengar i. Han hade lyckats samla på sig en liten förmögenhet i sin aktieportfölj, men hade också förlorat en del pengar i dåliga placeringar. Det hade lärt honom att hålla koll på börsen varje dag hur mycket Remus än skrattade åt hans ovanliga hobby.

För Remus tedde sig hans intresse i mugglarbörsen som ett skämt och han brukade kalla det för Sirius aktiehobby utan att fatta hur mycket pengar Sirius hade tjänat på det dittills. Sirius talade nämligen aldrig om pengar med Remus. Det var bäst att låta bli, när Remus ogillade starkt att leva på honom och gjorde det endast för Harrys skull.

Vissa dagar hade han sådana samvetskval över sin livssituation att han kallade sig själv för värsta snyltaren, men för det mesta talade han inte om saken. Som varulv fanns det inga jobb för honom i trollkarlsvärlden och han hade inga meriter för att få jobb i mugglarvärlden heller. Speciellt med tanke på att han var sjuk flera dagar varje månad och hade inte kunnat vara på jobbet då.

Även den långfredagen låg han till sängs i sitt rum återhämtande sig från fullmånenatten som varit tre nätter tidigare. Dagen innan hade Sirius tagit maten på en bricka till honom, men den dagen hade Remus kommit ner till köket för att äta innan han gick upp för att vila igen. Han trodde sig vara på fötter igen till imorgon, men Sirius tänkte inte på honom när han satt läsande sin tidning. Han var van att sköta om Remus under dagarna kring fullmåne och gjorde det utan att fundera på saken eller tänka hur ovanlig deras situation var. Han hade vetat om Remus hemlighet sedan trettonårsåldern och för honom var det en normal sak att bo med en varulv. De hade ju delat sovsal med varandra redan på Hogwarts.

Dock visste han att man inte gick och skyltade med saken för alla man mötte. Endast ett fåtal människor visste om sanningen om Remus och det var samma fåtal som visste om hemligheten med Holnatt och var välkomna dit som gäster. Det enda Trolldomsministeriet än idag visste om var att Sirius Black var vårdnadshavare till Harry Potter och att de bodde på hemlig ort, som endast Dumbledore visste adressen till.

Sirius väcktes från sin tidning av ljud som hördes utanför. Han lade undan tidningen till bordet bredvid och reste sig för att gå till fönstret och kika ut. Hans läppar drogs till ett flin när han såg vem som dykt upp på gården. Skyndsamt gick han till dörren och öppnade den precis innan hans kusin Andromeda Tonks hann knacka på.

"Kusin Andy! Så härligt att se dig!" sa han förtjust, kramande om henne och kyssande henne på kinden. Hon var nästan sju år äldre än han och långt över trettio redan, men såg inte mycket äldre ut än han själv med sina tjugosju år.

"Dora!" Sirius lyfte upp Andys trettonåriga flicka, Nymphadora, i sin famn och kysste henne förtjust på kinden.

"Jag är för stor att lyftas upp, Sirius", sa hon, men log ändå soligt mot honom.

"Du är aldrig för stor att lyftas upp av din kusin Sirius", flinade han innan han vände sig för att hälsa på hennes pappa, Ted Tonks. "Kom in bara! Det här var ju en angenäm överraskning!"

"Nämnde jag inte i mitt brev till dig att vi skulle komma och hälsa på under påsken", sa Andromeda. "Jag sa ju att Dora ska komma hem till påsklovet."

"Jo, du nämnde det, men du sa inte vilken dag ni kommer."

"Nå, vi kom nu eftersom Dora ville så gärna. Ni kunde istället komma på söndag och äta påskmiddag hos oss."

"Det kan vi absolut. Jag tror att Remus har hunnit återhämta sig tills dess ordentligt."

"Är han ännu dålig sen fullmånenatten?" sa Ted Tonks.

"Inte som igår, men han är uppe och vilar. Han orkar dock säkert komma ner när han hör att ni är här."

Sirius vände sig för att ropa upp till övervåningen: "Remus! Vi har fått gäster! Kusin Andy, Ted och Dora är här!"

"Jag kommer!" hördes Remus svar uppifrån och Sirius vände sig leende tillbaka mot sina gäster.

"Han kommer alldeles strax. Ska vi ta oss till vardagsrummet? Ni vill säkert ha nåt att dricka."

"Det är inte så långt kvar till middagen, så vi kunde bara ta honungsöl", sa Ted.

"Bra tanke. Det är lite sent för te", medgav Sirius och trollade fram fyra honungsöl från sin vinkällare. Han korkade upp dem och gav alla var sin medan de slog sig ner i soffan.

"Var har du Harry nånstans?" sa Dora nyfiket.

"Han gick för att besöka mrs Figg, men borde komma snart. Han vet att han behöver vara hemma till middagen."

"Men klockan är ju mycket redan! Låter du honom springa ute så här sent i sexårsåldern, Sirius?" sa Andromeda förvånat.

Sirius sneglade mot klockan och hajade till. Den var nästan fem och han kom på att Harry borde ha varit hemma redan. "Jag har inte märkt att klockan är så mycket. Jag kom hem själv bara en dryg timme sen och tänkte inte …"

Han reste sig från sin plats. "Det är bäst att jag går och hämtar Harry hem. Det är inte bra om han är ute så här sent."

"Men är det säkert för honom att springa ute helt ensam på det här sättet i överlag", sa Ted Tonks bekymrat.

"Jodå. Vi är ju på landet och han brukar gena över fårhagarna till mrs Figgs hus. Hon bor ju bara fyrahundra meter härifrån i en stuga hon hyr från den bonde som har fåren i hagarna. Sen brukar Candy alltid följa med Harry överallt dit han går. Hon skulle meddela oss direkt om nåt händer."

"Ja, den katten är oerhört noga om Harry. Hon brukar alltid vakta honom", sa Andromeda.

"Det gör hon. Jag är så tacksam över att vi har Candy", log Sirius. "Men hör ni … Stanna ni här med Remus, så springer jag och hämtar Harry. Det borde inte ta lång tid alls."

"Får jag följa med dig?" sa Dora ivrigt.

"Självklart."

Hon sken upp och följde honom till hallen.

"Det är väl bäst att jag börjar med middagen medan ni hämtar Harry", sa Andromeda. "Du har självklart inte förberett nåt ännu, Sirius, eller hur."

"Nej. Titta vad du hittar i skåpen", sa han nonchalant innan han stack ut lämnande huset i sin kusins händer.

Han gick raka vägen ut mot fårhagarna bakom huset med den trettonåriga Nymphadora hack i häl. Hon hade sitt chockrosa hår flätat i en enda lång fläta i nacken, men när de klättrade över stängslet till hagen, drog hon av hårtofsen och koncentrerade sig på att ändra sitt hår. Hon gillade inte långt hår och brukade bråka med sin mamma över saken. Andromeda var av åsikten att flickor hade långt vackert hår, medan Dora älskade leka med sitt hår och göra häftiga frisyrer av det närhelst hennes mamma inte var i närheten.

Hon råkade vara en metamorfmagus, vilket betydde att hon kunde förändra sitt utseende med vilje. Sirius märkte hur hennes hår kortades plötsligt ner och fick samma längd som Sirius eget axellånga hårsvall. Doras hår fick dock en häftig klippning och lila slingor bland det rosa, medan hennes ögonlock förvandlades till svartsotade som om hon sminkat sig.

"Du behöver ha röda läppar till det där", anmärkte Sirius.

"Inte röda. Mörka", sa Dora och gjorde sina läppar mörkbruna.

"Perfekt som alltid", flinade Sirius. "Fast vänta bara tills din mamma ser dig."

"Hon får tåla det. Jag är redan tretton år och borde få bestämma själv hur jag ser ut", sa hon trotsigt.

"Absolut, gullunge."

"Ska du säga det till min mamma också?"

Sirius skrattade. "Det kan du glömma! Jag blandar mig inte in i relationen mellan en flicka och hennes mamma. Sånt är livsfarligt!"

Dora fnös och kastade en avmätt blick mot honom.

"Hur går det på Hogwarts nu då?"

"Det går bra. Jag är bäst i klassen i försvar mot svartkonster."

"Det ante mig. Du är din mor upp i dager i det. Hon var också duktig i skolan."

"Hur vet du det? Du gick väl inte i skolan med henne."

"Nej, hon tog examen precis innan jag började på Hogwarts, men hon är faktiskt min kusin. Det är klart jag fick höra hur hon var i skolan, precis som jag vet hur det går för dig där."

Dora log över det. "Det är sant. Du är alltid så väldigt intresserad över mina skolresultat."

"Det är klart jag är. Du är mitt favorit-kusinbarn."

"Jag är det enda kusinbarn du känner. Vi har ju inget att göra med den där Draco Malfoy, som ska vara min kusin."

Sirius min mörknade. "Nej, och det ska vi inte ha heller! Att Cissy gick och gifte sig med en av de största dödsätarna och sen fick barn med honom är en skamfläck i vår familj. Det gäller att ignorera den släktgrenen helt och hållet."

Dora såg nyfiket på hans bistra min. "Är inte det samma tanke de har om oss?"

"Vad menar du?"

"Jag är inte född igår, kusin Sirius! Jag vet att Blacks är en av de största renblodsälskande familjerna i trollkarlsvärlden. Min egen morfar vill inte veta av mig för att min pappa är mugglarfödd."

"Du ska strunta i din morfar! Han är inte värd din uppmärksamhet", sa Sirius fränt. "Morbror Cygnus är lika galen som min mamma var och jag lovar att det är en förmån att du slipper träffa honom. Jag har tyvärr haft med honom att göra alldeles för många gånger i min barndom och kan lova att han inget är att ha."

"Det tror jag inte heller. Mamma har sagt att han var på dödsätarnas sida i kriget och att han var stolt över moster Bella för att hon blev dödsätare. Jag har gått och undrat vad han numera tycker när hon sitter i Azkaban för livstid."

"Med tanke på hur han var förut, har han säkert inte ändrat sig. De var båda lika envisa, morbror Cygnus och min mamma. Båda avskydde allt vad smutskallar hette och båda älskade sitt renblodiga galenskap lika hätskt. Men annat var det med din gammelmorbror Alphard. Han var en riktig Black."

"Vem var han?" sa Dora nyfiket.

"Din morfars storebror. Han var min favorit-morbror och på vår sida i kriget. Han dog en hjältes död hjälpande mugglarfödda att fly undan dödsätare."

"Oj! Varför har mamma inte berättat om honom för?"

"Hon har säkert nämnt honom i förbigående, men du har inte tänkt på saken. Det är i hans gamla hus ni bor."

"Är det mammas farbror du talar om? Den som vi ärvt huset från?"

"Javisst. För din mamma var han en favorit-farbror och för mig en morbror."

"Självklart", skrockade Dora. "Jag tänkte inte att det är farbror Alfie du talar om."

"Nå, det är honom du ska ha som din förebild när du tänker på din familj. Det är bäst att ignorera alla de där renblodsälskande idioter vi har i släkten och minnas de som har varit hjältar på riktigt. Det är det som är det rätta arvet från familjen Black."

Dora log över tanken. "Då ska jag tänka så, kusin Sirius. Jag vill bli som dig när jag blir stor."

Sirius smekte henne leende i håret. "Du är en gullunge, Nymphadora Tonks."

"Kalla mig inte det, är du snäll! Du vet att jag avskyr mitt namn!"

"Visst, Dora."

"Jag gillar faktiskt att bli kallad för Tonks i skolan."

"Du kan glömma att du är Tonks för mig. Det är din pappa som är det."

Hon fnös, men gav sig. Det var omöjligt att bli kallad Tonks bland familjen, men så länge hon var Dora och inte Nymphadora gick hon med på saken.

Plötsligt stannade de hörande ljud bakom klungan av träd. Det var en hund som skällde, men sedan kände Sirius igen Harrys skrattande röst.

"Det låter som Harry", sa han och skyndade genom skogen.

Bakom träden syntes Harry springa med en svart schäfer och en bordercollie. Sirius kände igen hundarna hörande till mr Nelson, som ägde fåren i fårhagen. Harry älskade dem och kunde lätt glömma bort tiden om han fick leka med dem. Även om han älskade Candy och även mrs Figgs fyra katter, gillade han hundar ännu mer och gnällde alltid över att de inte hade hundar själva.

Sirius tyckte att det räckte att han var en hund som animagus och ville inte ha fler hundar i huset, vilket Remus höll med honom i. De hade redan hönshuset fullt med höns och två ugglor förutom Candy och tyckte att Harry fick leka med fåren och bondens hundar om han ville ha fler djur.

"Harry!" ropade Sirius.

Ropet fick Harry att haja till och vända sig förvånat åt deras håll. Han sken upp när han såg Dora Tonks och sprang snabbt fram till dem.

"Hej, Harry!" sa Dora kramande om honom varmt. Hon hade älskat honom från första stund sedan Sirius tagit med sig honom hem till dem som ettåring och hade tyckt om att leka med honom. Hon hade själv redan varit åtta år på den tiden och hade tyckt om att gulla med småbarn, vilket fött fram den speciella relation de hade med varandra.

"När kom du hit?" sa Harry förtjust.

"Nyss. Jag har påsklov från skolan och ville komma och hälsa på."

"Perfekt!"

"Jag tänkte väl att du tyckte så. Det är därför vi kom för att leta efter dig. Mrs Figg brukar inte behålla dig hos sig så här sent."

"Nej, hon skickade hem mig den vanliga tiden, men hundarna var ute och jag kom inte längre än så här", sa Harry flinande skyldigt.

"Jag anade väl det när jag såg vad klockan var", skrockade Sirius. "Kom nu så går vi hem. Kusin Andy håller på och lagar middag åt oss."

"Ska vi tävlingsspringa?" sa Harry till Dora.

"Visst", sa hon och började sprinta med honom tillbaka mot Holnatt.

Sirius följde saktmodigt efter dem och log mot Candy, som sprang fram från sitt gömställe följande honom hack i häl.

När Sirius kom till gården var Harry och Dora kvar ute jagande varandra. Harry hade varit en vild pojke ända sedan han lärt sig att springa och var det ännu i sexårsåldern. Sirius fylldes av starka känslor när han såg honom leka tafatt med Dora. Han skrattade lyckligt och såg inte ut att ha ett bekymmer i världen.

Som ettåring hade han gråtit mycket, men som sexåring var det för länge sedan glömt. Han hade inget minne av sina föräldrar längre och grät inte efter dem. Det var Sirius och Remus han tydde sig till, men han älskade att höra berättelser om James och Lily och Sirius älskade berätta dem. De satt ofta tittande i fotoalbumet Sirius satt ihop om James och Lily och åkte alltid till Godric's Hollow på födelsedagar och på dödsdagen.

Den lördagen var det James mammas födelsedag och Sirius hade planer att åka till graven med Harry för att lämna blommor där. Det var nämligen inte bara James som Harry behövde lära känna utan även hans föräldrar Fleamont och Euphemia Potter, som Sirius själv mindes med värme. De hade tagit hand om honom när han stuckit hemifrån som sextonåring och han hade berättat många berättelser om dem till Harry.

Harry älskade lägga blommor på sina föräldrars och farföräldrars gravar och åkte gärna till Godric's Hollow. Han gillade den lilla byn och statyn på sig själv i sina föräldrars famn som stod mitt på torget och brukade fråga om han verkligen varit så liten någon gång.

"Harry, ska du och Dora mata hönsen?" ropade Sirius avbrytande hans lek med Dora.

"Ja, det kan vi göra", sa Harry förtjust. "Ska vi stänga in dem för natten redan?"

"Det är lite tidigt för det, men det kan ni förstås göra så att vi slipper tänka på det ikväll när vi har gäster."

"Då gör vi det", sa Harry och sprang entusiastiskt fram till hönshuset.

Hönorna hörde till Remus och var det sätt som han kunde bidra till brödfödan med. Han hade köpt både tuppen och den första hönan, som sedan fött resten av flocken på närmare tjugo hönor som de numera hade. Det var både blåa och röda höns som blandade sig med höns i skimrande silver och glänsande guld. De såg alla ut som stora dunbollar med en lurvig fjäderdräkt och hörde till den magiska rasen mallitroll. Tuppen i guldfärgad fjäderdräkt var närmare en meter lång, men hönsen var något mindre med en vikt på ungefär fem kilo var.

De lade magiska ägg som användes i många olika trolldrycker och var därmed dyrbarare än vanliga hönsägg. Remus brukade sälja en stor del av äggen till Apotekarboden på Diagongränden, men även till andra som var villiga att köpa dem. Det gav honom en inkomst som gjorde att han kunde själv köpa sina egna kläder och annat han behövde, men även en del mat ibland.

Harry älskade att hjälpa Remus med hönorna och var så duktig att ta hand om dem att Sirius inte behövde följa hans göromål.

"Kom ihåg att räkna hönorna och se till att allting är låst ordentligt, när du är klar", påminde han.

"Jag vet", sa Harry näsvist och försvann in i hönshuset med Dora hack i häl.

Sirius skrockade för sig själv när han styrde stegen in. Det doftade redan ljuvligt av mat från köket och han kände sig tacksam över sin kusin Andy. Det var inte det att han inte kunde laga mat själv, men det kändes skönt att få slappa en kväll och låta Andromeda ta hand om köket åt honom. Istället gick han till vardagsrummet där Ted Tonks satt med Remus diskuterande de senaste rönen inom trolldryckskonst.

"Hej, Sirius! Hittade du Harry?" sa Ted när han såg honom.

"Jo, han är och matar hönorna med Dora precis."

"Vad skönt", sa Remus lättad. "Var var han?"

"Han hade stannat för att leka med Nelsons hundar som vanligt."

Remus skrockade. "Självklart. Det hade vi ju kunnat ana."

"Han är visst tokig i djur", sa Ted.

"Ja, han gillar djur, men det är speciellt hundar han älskar."

"Men Candy då? Borde han inte älska katter mer när han har en så fin katt själv?"

"Jo, det är klart han älskar Candy", sa Remus. "Hon är säkert det käraste han har då hon var hans mammas katt, men det är inte samma sak att leka med Candy som det är med grannens schäfer."

"Ja, det är klart", medgav Ted.

"Hörde jag er prata om trolldryckskonst nyss?" sa Sirius nyfiket.

"Jo", sa Remus med ett flin. "Varför undrar du det?"

"Det borde du väl veta. Det är inget ämne du är duktig på, Remus."

"Ja, han erkände precis att det var hans sämsta ämne på Hogwarts", flinade Ted. "Det är visst du som gör ulvatandsdrycken åt honom innan fullmåne."

"Det gör jag. Den är ganska knepig och han får inte till den själv ordentligt."

Remus suckade. "Jag önskar att den var lättare att göra. Den är revolutionerande för varulvarna, men det är inte många som kan laga den själv."

"Den borde faktiskt säljas på flaska för att bli lättare tillgänglig nu när den är uppfunnen", sa Sirius.

"Frågan är om varulvarna hade råd att köpa den", anmärkte Remus.

"Ja, du har rätt. Det är ju inte så mycket jobb ni kan få tag på."

"Det är skamligt hur man behandlar folk bara för att de blivit offer till varulvsförbannelsen", sa Ted mörkt. "Du är ju precis som vi andra, Remus, men ingen vill anställa dig bara på grund av din förbannelse."

"De flesta tycker faktiskt inte att jag är som ni andra", sa han ironiskt.

"Men du är det och ulvatandsdrycken gör dig faktiskt totalt ofarlig under fullmåne", sa Sirius. "Vi har inte ens behövt låsa in dig i din varulvskoja sen du började dricka den."

"Så du kan vara helt fri med den drycken", sa Ted förvånat.

"Javisst. Jag förvandlas till en harmlös varg och sover i mitt eget rum natten igenom."

"Det är ju fantastiskt!"

"Det är det", log Sirius. "Jag borde veta då jag delat bostad med Remus så länge."

Remus fnös. "Du har faktiskt aldrig besvärats av mina förvandlingar, eftersom jag har varulvskojan i lagårn att stänga in mig i."

Sirius skrockade. "Sant, men jag brukade faktiskt behöva hämta dig därifrån på morgnarna och ta dig till sängs, eftersom du tappar medvetandet i förvandlingen tillbaka till människa."

"Och det var så väldigt ansträngande", fnös Remus.

"Nej, men det är trevligare att göra ulvatandsdrycken till dig och slippa låsa in dig."

"Det låter onekligen som det", sa Ted.

I samma stund hördes ljuden av Harry och Dora i hallen. De fnittrade med varandra medan de tog av sig sina jackor och kom till vardagsrummet. Remus gjorde en grimas när han såg Harrys leriga skor.

"Vad i Merlins namn gör du med så smutsiga skor inne, Harry?" Han drog fram sin trollstav och använde renskrubba-formeln för att rengöra skorna och golvet efter Harry.

Harry såg på sina fötter med ett skyldigt flin, men verkade inte ta åt sig. "Jag vet inte varför du klagar på mig när du kan använda magi så lätt, farbror Remus," sa han nonchalant. "Jag kan inte det själv."

"Nej, men vi har talat om det här förut. Du behöver säga till om du har leriga skor så att vi rengör dem i hallen redan."

"Jag vet. Jag glömde", sa Harry soligt.

Sirius skrockade åt hans min. "Du kan då verkligen påminna om din pappa ibland."

Harry log mot honom tydligt förtjust över komplimangen och slog sig ner i soffan med Dora. "Ska vi spela trollkarlsschack?" föreslog han ivrigt.

"Det kan ni göra efter middagen", hördes Andromedas röst från dörröppningen till köket. "Maten är klar nu och ni får alla komma till matsalen. Fast genom badrummet, Dora och Harry. Ni ser ut att ha smutsiga händer."

"Visst, mamma", sa Dora beskedligt.

Harry hoppade upp lydigt och följde efter henne. Han visste bättre än att säga emot Andromeda. Hon var mycket strängare än Remus och tålde inte motsägelser.

"Jag ser att du tagit bort flätan från ditt hår, Dora", sa hon missnöjt när hon såg sin dotters stökiga hår.

Dora grymtade ilsket, men gjorde om sin frisyr till långt igen så att den kunde flätas tillbaka till en fläta på det sättet hennes mamma föredrog. Hon muttrade något om oschyssta föräldrar innan hon försvann till badrummet för att tvätta sina händer.

"Du kan glömma att hon lyder dig om ett par år längre, kusin Andy", sa Sirius lojt. "Hon är ju snart fjorton år och kommer inte att vilja ha några flätor på huvudet."

"Jo, tack, det har jag fattat, men jag tänker hålla fast vid snygga frisyrer så länge hon lyssnar", sa Andromeda bestämt.

Själv hade hon sitt långa hår i en prydlig knyt i nacken och såg på alla sätt anständig ut i sin hemtrevliga trollkarlsklädnad. Hennes min påminde Sirius om hans mamma alldeles för mycket i den stunden och han skakade leende på huvudet.

"Black-kvinnor", muttrade han innan han tog sig till matsalen för att slå sig ner vid det färdigdukade bordet.