Det hann bli sent på onsdagskvällen när Harry äntligen kom hem med Sirius och Remus. På sjukhuset i Paris hade de upptäckt att Harry brutit ett par revben i fallet, men det hade fixats med trolldom och han hade friskskrivits efter det. Sirius hade haft sin Triumph väntande på dem i Paris och de hade kunnat flyga raka vägen hem.

Hemma upptäckte Sirius att Harry var ännu väldigt ängslig. Han vågade inte sova själv utan insisterade på att få sova med Sirius och fick lov till det. Som liten hade han sovit många nätter bredvid Sirius när han haft mardrömmar, men det hade varit sällsynt den sista tiden.

Nu vågade han dock inte vara ensam alls. Han följde efter Sirius överallt dit han gick och ville inte ens gå ensam till gården för att ta hand om hönsen. Det hjälpte inte att förklara att inga främlingar visste var de bodde eller ens kunde hitta till Holnatt. Harry fick ångest bara om Sirius gick på toa utan honom och Remus inte var inne.

Det slutade med att de fick turas om att vara konstant med honom de följande veckorna. I början vägrade han lämna gården alls, men efter en tid gick han med på att besöka mrs Figg så länge Sirius eller Remus följde med. Istället för att springa och leka med fåren eller fårhundarna på vägen på det sättet han brukat göra, höll han sig alldeles bredvid och höll gärna Sirius eller Remus i handen.

På samma sätt gjorde han om de tog sig ut någonstans. Den glada vilda pojken från förr var som bortblåst och istället var Harry tystlåten och skygg bland folk. Han höll sig helst under osynlighetsmanteln så mycket han kunde och var inte ivrig att ta sig iväg någonstans.

Remus och Sirius kände sig oroliga för honom, men kunde inte göra något i situationen. Sirius gick och svor över sig själv för att han varit så slarvig att han låtit Harry bli kidnappad, men det gick inte att göra ogjort hur mycket han än önskade det. Istället anpassade han sitt liv så att Harry fick känna sig så trygg han behövde och glömde bort sina egna intressen.

Dumbledore var säker på att Harry till slut skulle lugna ner sig och glömma bort det skedda, men han var ängslig ännu på hösten när de gjorde sig redo att besöka Godric's Hollow på Halloween.

"Vi ska inte äta i byn, jag lovar", sa Sirius. "Vi ska bara gå till dina föräldrars grav för en stund och sen åker vi raka vägen hem."

"Moody har ordnat vakt åt oss, så vi kommer inte vara ensamma på kyrkogården", tillade Remus.

Det fick Harry att lugna ner sig och han satte sig beskedligt i motorcykelns sidovagn med osynlighetsmanteln över sig.

"Jag vill ha manteln på mig på kyrkogården", sa han när de åkte iväg.

"Det kan du ha."

"Kan mina föräldrar se mig i himlen om jag har manteln på mig?"

"Självklart", sa Sirius. "De kan alltid se dig från himlen. Det kan inga osynlighetsmantlar hindra."

"Bra", sa Harry lättad. "Jag är säker på att mamma och pappa var lika oroliga för mig som ni då när jag blev kidnappad. Det ska bli skönt att få prata med dem igen."

"De kommer nog bli glada att få besök av dig på sin grav igen", sa Remus.

"Det tror jag också", log Harry. Hans röst hade ljusnat och han var på mycket bättre humör efter det.

Besöket på graven gick utan några incidenter. De var där endast en kvart för att låta Harry tala med sina föräldrar medan Hagrid stod vakt vid grinden. Moody hade varit upptagen på annat håll, men Harry var van att ha Hagrid med sig ute. Han hade ofta varit med dem till Diagongränden och var en uppskattad besökare på Holnatt.

"Kommer du på middag hem till oss nån dag, Hagrid?" sa Sirius när de tog adjö av honom stunden senare.

"De gör ja gärna. Ja måste skynda mej tillbaks till Hogwarts nu, men ja hör av mej när ja kan besöka er."

"Hur kommer du hem nu då?" sa Remus.

"Professor Dumbledore ordna en flyttnyckel som avgår om tio minuter. Ja hinner me den.

"Bra. Då syns vi senare", sa Sirius leende och de satte sig på motorcykeln för att köra hem igen.

Under den följande vintern började Harry äntligen glömma sin ängslan. Minnet från kidnappningen hade bleknat och han hade inte mardrömmar om det längre. Det var i december han började sova i sin egen säng igen sägande att det var för varmt att sova med Sirius och han slutade ängslas om han blev ensam i huset.

När våren sedan kom efter en lång och regnig vinter, fick han spring i benen och verkade lika sorglös som han varit innan kidnappningen. Han ville återigen ta hand om hönsen åt Remus och sprang ensam ut i fårhagen för att välkomna fåren ut i sommarbete. Sirius var ytterst belåten när han kunde konstatera att Harry var sitt vilda själv igen. Man hade inte kunnat tro att han någonsin varit med om något traumatiskt när man hörde hans glada skratt eka över fårhagarna.

Det enda som påminde om den olycksaliga kidnappningen var hans vägran att äta jordgubbssylt. Han hade förut älskat det, men hade tappat all lust att äta det numera. Det var den sylten mrs Dixon haft på hans frukostmackor under hans tid som fånge i källaren och smaken av den fick honom att rysa. Han gillade inte heller lukten av violer då mrs Dixon använt parfym med violdoft, men det var inget som han aktivt tänkte på. Han var ung nog att kunna glömma mrs Dixon helt och hållet och tyckte att livet i Holnatt var lika härligt som det alltid varit.

Sirius skämde bort honom ännu mer nu än han gjort förut och även Remus hade varit mindre sträng det sista året. Han hade i alla år försökt hålla i reglerna i huset, eftersom barn i hans tycke behövde regler för att må bra, men numera kunde han ge efter för Harry om han envisades med något. Den sommaren när de förberedde sig för Harrys åttonde födelsedag tyckte han dock att Sirius gick lite för långt. Harry kunde nämligen inte bestämma om han ville ha chokladtårta eller hallontårta och Sirius lovade baka de båda.

"Du kan inte baka två tårtor till honom! Han måste kunna välja vilken tårta han ska ha."

"Men det kan jag inte, farbror Remus", sa Harry envist. "Två tårtor låter mycket roligare än en."

"Jag förstår att det gör det för en åttaåring, men du får glömma saken. Det blir bara en tårta", sa Remus bestämt. "Jag tänker inte tillåta att du blir så bortskämd att du inte kan komma överens med dina skolkamrater på Hogwarts sen när du börjar skolan."

"Vad har hans födelsedagstårtor att göra med hans kamrater på Hogwarts?" sa Sirius vantroget.

"Inte själva tårtorna utan sättet hur du daltar med honom, Sirius", svarade Remus fränt. "Kommer du inte ihåg Tatton från vår sovsal på Hogwarts? Han trodde sig vara bättre än alla andra och kunde därmed aldrig komma överens med folk på ett vettigt sätt."

Sirius stönade. "Tatton var en idiot, vilket Harry inte alls är. Han tror sig inte vara bättre än alla andra. Han vet bara att han är älskad av oss."

"Det är klart han är älskad av oss, men han får ändå nöja sig med bara en tårta."

"James var faktiskt också bortskämd hemma och inte gjorde det honom till en dryg idiot i skolan."

Remus kunde inte låta bli att skratta. "Det gjorde det visst. Har du glömt hur dryg James kunde ibland vara?"

Sirius flinade åt minnet och kunde inte säga emot. "Det kanske han var, men inte gjorde det nåt."

"För att du var en lika dryg idiot som han", flinade Remus.

"Precis, så det kan inte skada Harry att bli lika självsäker som en annan."

"Jag håller med farbror Sirius i saken", insköt Harry.

Det fick både Sirius och Remus att skratta.

"Det får du göra, men det blir bara en tårta", sa Remus bestämt. "Vilken ska du ha: choklad eller hallon?"

"Choklad."

"Där ser du! Det var väl inte så svårt?"

Sirius himlade med ögonen, men vände sig för att gå till köket. "Jag går och gör chokladtårta då då."

"Får jag hjälpa dig? Jag är stor nog att hålla i en trollstav redan och borde få pröva det", sa Harry ivrigt.

"Det kan du glömma. Du får ha en trollstav i handen först när du fyllt elva år, men du kan hjälpa mig att ta fram allt vi behöver till bakningen."

Remus såg leende efter dem när de försvann till köket, men reste sig sedan från fåtöljen för att gå och lägga sig i sin säng igen. Han behövde få vila innan gästerna kom, eftersom fullmånen varit bara två nätter innan och han kände sig ännu sliten efter det. Sirius hade gett honom en stärkande trolldryck förut för att han skulle återfå sina krafter snabbare. Det var egentligen inte lägligt att ha fest bara två dagar efter fullmåne, men han kunde alltid dra sig i undan till sitt rum om han blev för trött. Alla gästerna som kom var medvetna om hans problem ändå.

Vanligen hade de endast mrs Figg och Hagrid som gäster till Harrys födelsedagar förutom deras släktingar, vilka i Remus fall inbegrep endast hans pappa och i Sirius fall hans kusin Andromeda med familj. Den dagen hade dock även Alastor Moody lovat komma. Han hade den sommaren äntligen blivit tvingad att gå i pension och var ledig att komma för en gångs skull.

Han hade varit rastlös sedan dess och gjort sina vänner tokiga när han varit på dem att förstärka säkerheten i deras hem. Han hade även varit till Holnatt två veckor tidigare för att försöka komma på sätt att förstärka skyddet över gården mer. Det var dock omöjligt när gården redan hade alla de skyddsbesvärjelser som Dumbledore kunnat komma på att lägga över den.

"Hur mås det här nu då?" sa han på gott humör när han dök upp först av alla gästerna den eftermiddagen.

"Vi mår bara bra. Remus är ännu och vilar sig, men Harry har hjälpt mig att ordna allt färdigt för festen", sa Sirius. "Vi har dukat ett festbord på verandan och får sätta oss dit när alla kommit."

Moody nickade medan han lät sitt magiska öga se runt i huset för att granska allt där. Han gjorde det av gammal vana och inte för att det var nödvändigt på Holnatt.

"Är du nöjd eller tycker du att vi ska kasta några fler besvärjelser över huset?" sa Sirius ironiskt, retandes med honom.

Moody grymtade utan att svara. Istället vände han sig mot Harry som precis då kom till rummet. "Har du vuxit sen jag såg dig sist? Du verkar växa så det sprakar den här sommaren!"

"Han kan väl inte ha vuxit sen sist. Du var ju här bara två veckor sen."

"Jodå, en halv centimeter, skulle jag tro", sa Moody bestämt.

"Har jag? Vad trevligt", tyckte Harry, som önskade att han kunde vara lika lång som Sirius.

"Du verkar vara pigg och glad numera jämt", sa Moody belåtet. "Du har visst glömt allt om den där kärringen som kidnappade dig förra året."

"Självklart, det var så länge sen. Jag var ännu liten på den tiden, men är en stor pojke numera", sa Harry soligt. "Jag fyller ju redan åtta år idag!"

"Rätt sagt, lillponken min", skrockade Sirius stökande till hans hår på ett faderligt sätt. Han hade lika svart och oregerligt hår som hans pappa haft och han påminde mer och mer om James ju äldre han blev.

"Jag är inte lillponk längre, farbror Sirius."

Sirius skrattade. "Du kommer alltid att vara min lillponk hur stor du än blir."

Harry såg missnöjt på honom, men förstod att det var lönlöst att säga emot när Sirius lät på det där sättet.

I samma stund hördes det ljud från gården och Harry sprang för att öppna dörren. Han kände igen Doras röst och hälsade glatt på henne och hennes föräldrar.

"Du kommer att älska presenten vi har till dig, Harry", sa Dora flinande. Hon bar på ett stort paket hon gav till honom grattande honom för hans födelsedag, och han började ivrigt slita i omslagspappret utan att ens komma ihåg att bjuda gästerna in.

"Så du menar att vi ska hålla festen här ute på gården, Harry", sa Sirius från verandan. Flinande steg han ut till gården för att hälsa på sin kusin och Ted Tonks.

"Jag ser att du har vunnit över din mamma i kampen om din hårlängd, Dora", sa han lojt, då hon hade den dagen kanariegult hår som var precis så kort som hon gillade ha. "Fast säg inte att du gillar den där chockgula färgen."

Dora skrattade, men svarade inte på det.

"Hon bytte till den där färgen bara för att jag klagade på hårets korthet", upplyste Andromeda torrt. "Hon är i en riktigt besvärlig ålder numera."

"Jag är inte alls i en besvärlig ålder. Jag är besvärlig mot dig bara för att du är besvärlig mot mig, mamma", sa Dora irriterat.

"Som du hör så är hon omöjlig."

Sirius skakade roat på huvudet, men ansåg det bäst att inte blanda sig i bråket mellan mor och dotter. "Kom in, så bjuder jag på mitt bästa eldwhisky", sa han ledande Andromeda och Ted Tonks in i vardagsrummet.

"Får jag också eldwhisky, kusin Sirius?" sa Dora förhoppningsfullt.

"Försök inte! Du får växa två år till innan du bjuds på vuxendricka i det här huset", skrockade han.

Harry hade under tiden fått upp sitt paket och stirrade förvånat på bilen det innehöll. Det var en lite större leksaksbil med stora hjul och röd kaross som var formad som en racerbil. Den var häftig till utseendet, men han såg ändå vantroget på den. Han hade slutat leka med leksaksbilar den gångna vintern.

"Vad är det här för nåt?" sa han konfunderat. I paketet fanns nämligen en handkontroll med olika knappar, men eftersom han aldrig sett sådant kunde han inte förstå vad det var.

"Det där är fjärrkontrollen till din bil", upplyste Dora, som stannat på verandan när de vuxna gått in.

"Vad är en fjärrkontroll för nåt?"

"Det är en mugglaruppfinning. Pappa förklarade för oss hur det fungerar, eftersom idén med din present är hans." Hon kom tillbaka ut till gården och tog fjärrkontrollen från Harry. "Man ska ha batterier både till fjärrkontrollen och bilen, men vi har redan satt i dem och prövat att allt fungerar som det ska."

Hon satte på bilen från dess on/off-knapp och började sedan styra den med fjärrkontrollen. Harry tjöt till förtjust när han såg hur bilen åkte iväg av sig själv.

"Det här är som en trollstav som styr bilen", förklarade Dora leende.

"Låt mig pröva!"

"Visst." Hon gav fjärrkontrollen till honom och han började köra bilen entusiastiskt med den.

"Farbror Sirius, kom och se vilken häftig present jag fått!"

Ropet hördes in genom det öppna fönstret och de vuxna kom alla ut på verandan för att se. Ted Tonks skrockade belåtet när han såg Harrys lycka.

"Jag misstänkte väl att Harry skulle gilla bilen. Det är en mugglaruppfinning som är väldigt populär i år. Jag har läst om det i mugglartidningar."

"Det var ju en originell present. Tack så mycket", log Sirius.

"Jag förmodar att man kan förtrolla bilen så att den kör även snabbare. Den är lite slö i svängarna."

"Jag ser."

"Jag har inte gjort annat än köpt mugglarbatterier så att man kan köra bilen."

"Nu har jag faktiskt ingen aning om vad du talar om", anmärkte Sirius. "Jag läste inte mugglarstudier i skolan."

"Nå, jag förklarar för dig senare vad batterier är. Du behöver dem för att kunna använda fjärrkontrollen till bilen."

"Ni får nog prata om det senare. Där kommer Hagrid och mr Lupin", sa Andromeda.

"Sant, och jag måste åka för att hämta mrs Figg hit", kom Sirius på. "Det är bara hon som fattas innan vi kan köra igång festen."