Breven från Hogwarts kom dagen därpå till Kråkboet. Harrys brev var inte bland Weasleybarnens brev, men dök stunden senare upp i köket med hjälp av Fawkes.

"Dumbledore vågade tydligen inte lita på ugglor när det gäller dig, Harry", sa Sirius leende när han tog upp brevet.

"Det är tur det för Dobby hade säkert stulit mitt brev annars", sa Harry och gjorde en grimas.

Sirius gav honom brevet, men läste hans boklista över hans axel. Han höjde ögonbrynen när han såg hur många nya böcker Harry behövde till tvåan. Förutom andraklassarnas trollformelbok var listan fylld av böcker i försvar mot svartkonster skrivna av Gilderoy Lockhart. Sirius kunde inte tro sina ögon. Han var bekant med smörjan Lockhart skrev och fattade inte hur Dumbledore godkänt böckerna som studielitteratur på Hogwarts.

Gilderoy Lockhart råkade vara en kändis som gjort karriär på sitt stiliga utseende och sina otroliga berättelser om hur han övervunnit olika sorters mörka varelser under sina resor i världen. Sirius trodde inte på ett ögonblick att berättelserna var sanna och hade inte köpt en enda av hans böcker hem, men nu verkade Harry behövda de alla till skolan. Han skummade igenom listan som innehöll Lockharts påstående möten med alla möjliga varelser. Det var både Kafferast med klagoandar, På vift med vittror, Helger med haggor, Turer med troll, Vallfärder med vampyrer, Vandringar med varulvar och Stunder med snömannen på listan, alltså totalt hela sju böcker av Lockhart.

Han grymtade och tänkte precis säga sin mening över innehållet i boklistan, när Fred sa: "Du verkar också behöva alla Lockharts böcker, Ron. Den nya läraren i försvar mot svartkonster måste vara en fan till honom — slår vad om att det är en häxa."

Sirius vände sig vantroget mot tvillingarna, som satt med sina brev precis som alla andra runt matbordet. "Menar du att ni också ska skaffa Lockharts böcker och inte bara Harry och Ron?"

"Japp, och Ginny också", sa George som sneglat på sin lillasysters brev. "Det blir inte billigt att köpa allt det här. Lockharts böcker är dyra."

Sirius märkte oron i mrs Weasleys blick och glömde bort att klaga på innehållet i böckerna. Weasleys hade fem barn på Hogwarts och behövde köpa fem stycken av varje bok på listan.

Mr och mrs Weasley bytte bekymrade blickar med varandra.

"Vi klarar oss säkert på nåt sätt", sa mrs Weasley tappert. "Vi kan köpa det mesta åt Ginny i andra hand."

Percy kom i samma stund in i köket redan färdigklädd och ståtande med sitt prefektmärke på bröstet.

"God morgon allesammans! Vilken härlig dag", sa han på gott humör.

Han satte sig i den lediga stolen, men hoppade i samma stund upp hållande en avtuppad Errol i handen. Ugglan såg ut mer som en dammvippa än en uggla när den hängde lealös i Percys hand.

"Errol!"

Ron reste sig för att ta ugglan från Percy och tog brevet som var fast i dess fot. "Äntligen har han kommit med Hermiones svar! Jag skickade ju brevet redan en vecka sen till henne."

Sirius såg lojt på när Ron försökte sätta Errol på en sittpinne bredvid bakdörren. Ugglan var alldeles för slö och föll av direkt när Ron släppte greppet om den.

"Patetiskt", muttrade Ron och lade ugglan att ligga på köksbänken istället.

Sirius trodde sig aldrig ha sett en så gammal uggla som ännu var i tjänst, men sa inget om det. Inte ens Remus hade använt sin uggla till att skicka brev på länge. Kicki fick njuta av sin ålderdom i fred, och Remus lånade istället Pongo från Sirius när behov uppstod.

"Hermione ska till Diagongränden nu på onsdag, mamma! Kan vi gå dit samtidigt?" sa Ron ivrigt, när han skummat igenom brevet tillsammans med Harry.

"Det låter ju som en bra idé. Vad tycker du, Sirius?"

"Det passar mig. Jag måste bara meddela Dumbledore i saken."

"Det vore nog bäst om jag tog ledigt från jobbet den dan och följde med", insköt mr Weasley.

"Jag uppskattar om du gör det, Arthur", log Sirius. "Det är ännu osäkert om Remus kan följa med oss, men vi tre borde klara oss fint ändå."

"Det tror jag också", sa mr Weasley. "Jag har så mycket övertid att ta ut att jag lätt får ledigt en dag för det här."

"Bra."

På onsdagen gjorde de sig redo att ta sig iväg ganska snart efter frukosten. De hade kommit överens om att träffa familjen Granger i Läckande Kitteln och tänkte åka dit genom flamnätverket. Harry hade aldrig använt det förut. Deras eldstad på Holnatt var inte kopplat till nätverket då Sirius inte ansett det nödvändigt. De hyrde ju huset i hemlighet från en mugglare och ville inte dra uppmärksamhet till sig i onödan genom att registrera sin eldstad för nätverket.

"Jag går först och ser till att allt är som det ska i Läckande Kitteln", sa Sirius.

"Låter bra. Skicka oss ett tecken, så följer jag efter", sa mr Weasley.

Med en kort nick steg Sirius in i den stora öppna spisen i köket och åkte till Diagongränden. Några sekunder senare var han framme och steg ut ur eldstaden i Läckande Kitteln. Han rengjorde sin trollkarlsklädnad från sot med hjälp av sin trollstav och såg sig om i puben.

Det var lugnt där den tiden på förmiddagen. Han skymtade endast bartendern Tom bakom bardisken förutom en familj som skyndade sig igenom puben på väg till Diagongränden. Han hann precis skicka iväg en patronus till Kråkboet för att meddela att allt var lugnt när ytterdörren öppnades och Hermione Granger steg in åtföljd av sina mugglarföräldrar.

Med ett leende steg Sirius fram för att hälsa på dem. "Så gott att se dig igen, Hermione! Jag tror inte jag har träffat dina föräldrar förut."

Mr och mrs Granger såg ut att vara i fyrtioårsåldern. De verkade trevliga, men log försiktigt mot honom när de skakade hans hand. Det var tydligt att de kände sig osäkra med trollkarlar, vilket var vanligt för mugglare som inte varit länge med i trollkarlsvärlden.

"Verkligen angenämt att göra er bekantskap", sa Sirius charmant. "Jag har sett framemot det sen er dotter blev så god vän med Harry."

"Jaha, jaså … det samma, mr Black", sa mr Granger. Sirius hjärtlighet fick honom att slappna av och hans leende blev genuin. "Hermione talar inget annat än om Harry och Ron numera."

"Det är lite samma hemma hos oss", skrockade Sirius.

"Det var tråkigt att Hermione inte kunde komma på det besök hos er i sommar som var menad", sa mrs Granger. "Hon har varit väldigt ledsen över det."

"Det var Harry också, men vi får ta besöket ett annat lov. Den här sommaren gick inte riktigt som den skulle, tyvärr."

Deras samtal avbröts av ljudet från den öppna spisen. Mr Weasley steg precis ut ur den och vinkade glatt till dem. Sirius ledde Grangers fram till honom och presenterade dem med varandra. Medan de talades vid kom tvillingarna ut ur elden i eldstaden.

"Harry kommer nu efter oss, mr Black", sa George.

"Vad bra", sa Sirius.

Han vände sig för att vänta spänt. Han hade förklarat noggrant för Harry hur man gjorde med flampulver, men han kände sig ändå nervös. Om Harry gjorde på fel sätt kunde han komma ut från fel eldstad, vilket vore en katastrof. Sirius visste att eldstaden innan Diagongränden gick till Sankt Mungos sjukhus och den efterföljande gick till Svartvändargränden, som var en affärsgata som gränsade till Diagongränden. Det var inget ställe för barn, då butikerna där sålde alla möjliga sorters prylar till svartkonster och hade en mer ljusskygg klientel än butikerna på Diagongränden.

Det gick flera sekunder, men ingen Harry syntes till. Sirius väntade otåligt tills han såg Ron dyka upp i den gröna elden i spisen. Ron steg hostande ut och såg sig sedan förvånat omkring.

"Var är Harry?" sa han.

Sirius tappade all färg på ansiktet. "Menar du att han åkte före dig?"

"Javisst. Jag följde direkt efter, så han borde vara här redan."

"Å nej! Han måste ha kommit ut från fel spis!" sa mr Weasley bestört.

"Jag tar mig direkt till Sankt Mungos för att se om han är där. Om inte, så är han säkert i Svartvändargränden", sa Sirius panikslaget.

"Jag tar pojkarna med mig och börjar springa ditåt", lovade mr Weasley.

"Kan vi göra nåt?" insköt mr Granger.

"Nej, vi kan träffas utanför Gringotts om en stund", sa Sirius. "Vi måste bara gå och leta reda på Harry först."

Percy kom precis då ut ur den öppna spisen. Sirius drog honom skyndsamt ur vägen och steg in i spisen själv.

"Sankt Mungos!" sa han snabbt och försvann från puben in i den gröna elden.

Den vitkalkade entréhallen i sjukhuset var lika stilla och tom som Läckande Kitteln så här på en onsdag förmiddag. En botare gick precis över marmorgolvet för att ta sig in på den avdelning han jobbade på, medan ett par besökare köade vid informationsdisken. Harry var ingenstans att finna.

Sirius fick andan i halsen när han förstod att Harry inte var på Sankt Mungos. Svartvändargränden var ett farligt ställe även för vuxna om man gick ensam till fel butiker där. Han såg på spiselkransen, men kunde inte hitta något flampulver där. Läckande Kitteln hade en burk med flampulver vid spisen och man kunde ta en näve om man lade ett par knutingar in i bössan bredvid för det. Sankt Mungos verkade dock inte ha samma service och Sirius hade inget flampulver i sin ficka. Han brukade aldrig åka med flamnätverket själv och var inte van att bära pulvret med sig.

Nu svor han över sin dumhet och sprang ut ur sjukhuset för att transferera därifrån. Han var inte säker vilken butik som hade sin eldstad kopplat till nätverket i Svartvändargränden och tog sig till mitten av gatan. Han gjorde en grimas när han såg tre haggor i ett hörn i närheten. Det var just det här han varit rädd för. Harry var ensam någonstans i Svartvändargränden med alla de farliga varelserna som brukade handla där. Han fick kalla kårar av bara tanken på det och började springa från butik till butik letande efter honom.

Paniken växte inom honom och han var rädd att hitta Harry i livsfara när som helst. Han borde aldrig ha låtit Harry åka med flampulver. Han borde ha transfererat sig till Diagongränden med honom istället. Det hade varit mycket tryggare.

Han hade hunnit kika in i ett halvt dussin butiker letande efter Harry när han skymtade Hagrid längre bort. En känsla av lättnad sköljde över honom och han ropade på honom. Hagrid kunde hjälpa honom att leta.

"Va gör du här, Sirius? Var är Harry?" sa Hagrid förvirrat.

"Han är borta! Han åkte fel i flamnätverket och måste ha hamnat nånstans här, men jag kan inte hitta honom", sa Sirius närmast hysteriskt.

"Gå du ditåt, så går ja hitåt", sa Hagrid utan vidare.

De skiljdes åt och började leta på var sitt hål. Sirius sprang med andan i halsen knuffande folk ur vägen för att kunna ta sig vidare. Han höll sin trollstav redo i handen, vilket gjorde att ingen vågade börja bråka med honom; de hötte bara sina nävar efter honom när han knuffade dem så att de tappade sina kassar till marken. Han såg närmast galen ut när han sprang huvudlöst gatan upp och ner, vilket hade dragit till sig uppmärksamhet om han varit någon annanstans än på Svartvändargränden. Där var det ingen ovanlig syn och de flesta struntade i honom. Det var alltid bäst att sköta sitt om man handlade på den gatan.

Det gick tio minuter utan att Sirius kunde se Harry någonstans, men sedan hörde han plötsligt Hagrid ropa på honom. Han vände sig om och såg Hagrid vinka vilt till honom ett par hundra meter längre bort.

"Ja har Harry!"

En enorm lättnad sköljde över Sirius och han började springa mot Hagrid. När han kom närmare, kunde han se Harry stå bredvid Hagrid skyddad av halvjättens enorma hand på sin axel.

"Harry! Jag var så fruktansvärd rädd!"

Sirius stannade andfådd framför Harry och drog honom i sina armar. "Du får aldrig mer åka med flampulver", sa han darrande i hela sin varelse. "Hamna i Svartvändargränden av alla ställen! Merlins pösiga brallor …!"

Han hukade ner för att se på Harry. "Du är väl oskadd?"

"Ja, jag är oskadd, farbror Sirius", försäkrade han.

Sirius märkte att hans glasögon hade gått sönder och fixade dem snabbt med sin trollstav och torkade honom sedan från sotet.

"Var var du nånstans?"

"Borgin & Burkes."

Sirius gjorde en grimas. "Ett av de värsta ställena! Så trevligt det låter!"

"Kom, vi tar oss härifrån", muttrade Hagrid.

"Bra idé."

De skyndade sig tillbaka mot Diagongränden och mötte mr Weasley precis i korsningen. Han kom galopperande med sina söner efter sig, men stannade lättad när han såg dem.

"Där är ni ju! Å, vilken lättnad!" Han torkade svett från pannan. Han hade redan börjat tappa håret från hjässan, som glänste av svett i solen. "Jag hoppades att Sirius hittade dig, Harry! Molly är utom sig av oro. Hon kommer här …"

De vände sig om och såg mrs Weasley komma springande mot dem. Hon höll Ginny i handen släpande henne med sig, rädd att tappa bort henne också i folkvimlet. Där puben och sjukhuset hade varit tomma på besökare den här tiden på dagen var nämligen affärsgatan full med folk som var ute för att handla.

"Å, Harry … å, käre lille vän … du kunde ha hamnat var som helst …"

Hon var lika andfådd som alla andra när hon nådde fram till dem. "Att du kunde hamna i Svartvändargränden av alla ställen", ojade hon när hon hämtat andan. "Om du inte hade hittat honom, Sirius …"

"Det var Hagrid som hittade mig", sa Harry soligt.

"Är det sant? Tack till Merlin att du var här idag, Hagrid!" sa mrs Weasley med översvallande tacksamhet.

"Ja behövde bara skaffa utrotningsmedel mot köttätande sniglar", sa Hagrid och såg aningen förlägen ut över berömmet.

Sirius mötte leende hans blick. Dumbledore hade skickat både Hagrid och Dedalus Diggle till Diagongränden den dagen. De var menade att hålla vakt i skymundan så att Sirius kunde handla med Harry i lugn och ro.

"Ska vi ta oss till Gringotts då", föreslog mr Weasley.

"Absolut", sa Sirius.

När de besökte banken berättade Harry att han sett Lucius Malfoy på Borgin & Burkes.

"Han var där för att sälja en del olagliga föremål som han tydligen har hemma hos sig."

Nyheten gjorde mr Weasley oerhört belåten. Det betydde ju att Lucius Malfoy var oroad över husrannsakningarna som ministeriet gjort den sommaren.

"Du borde gå och göra en husrannsakan hemma hos honom, Arthur", sa Sirius flinande. "Han kan inte ha sålt allt han har. Jag kan inte tro att den svartkonstälskande idioten vill lämna ifrån sig allt från sina förråd."

"Det vill han säkert inte", instämde mr Weasley.

Mer hann de inte prata om det, eftersom de behövde alla ta ut pengar för att kunna handla. Grangers hade redan hunnit växla pund till galleoner, men väntade på dem medan Weasleys och Harry besökte de underjordiska valven.

"Det är bäst att vi skiljs åt och träffas sen i Flourish & Blotts för att köpa böckerna om en timme", sa mrs Weasley. "Ginny behöver allt till skolan och jag kan gå med henne."

"En utmärkt idé!" sa mr Weasley och grävde fram pengar att ge sina söner. "Köp bara det ni behöver nu då", tillade han förmanande.

"Jag kan följa med Harry, Ron och Hermione, om ni tar hand om resten av era barn", sa Sirius.

"Menar du att jag inte behöver följa med?" sa mr Weasley förvånat.

"Nej, det är lugnt."

Sirius hade redan sett Dedalus Diggle i folkvimlet och kunde skymta Hagrid längre bort. De var trygga för stunden.

"Men då så. Jag hade gärna bjudit er på en öl i Läckande Kitteln, mr och mrs Granger", sa mr Weasley entusiastiskt. "Det är så förtjusande att få göra bekantskap med er!"

"Vad trevligt det låter!" sa mr Granger.

"Klarar du dig, Hermione, om vi är borta en timme?" sa mrs Granger omsorgsfullt.

"Självklart! Jag fick ju redan pengar från er."

Med det skiljdes de alla åt. Tvillingarna gick till sitt (strängt förbjudna att stiga in på Svartvändargränden) och Percy styrde sina steg ensam ut i folkvimlet, medan Sirius följde efter Harry, Ron och Hermione. Han lät dem gå före och viskas med varandra i fred och höll istället uppsikt över gatan, gömmande sin trollstav i ärmen så att den kunde snabbt dras fram vid behov. Han gjorde det så vant att han inte ens tänkte på saken. Istället var han fokuserad på att följa folket omkring dem och leta efter misstänkta signaler i omgivningen, som alltid.

En timme senare hade Harry fått köpt allt annat än sina böcker. Det var inte så mycket att handla så här andra året och de hade mest gått runt i roliga affärer för att se på nytillkomna quidditchtillbehör och köpa skojiga prylar från Gambol & Japes skämtbutik för trollkarlar. De hade mött tvillingarna där fyllande på sitt förråd av Doktor Filibusters fantastiska våtstartande & värmesäkra fyrverkeripjäser, vilket fick Sirius att minnas roliga anekdoter från hans egen skoltid där han gjort spratt med fyrverkerierna.

"Tack för era briljanta idéer, mr Black", sa Fred förtjust när de skiljdes åt och fortsatte åt var sitt håll.

Sirius tog de tre ungdomarna med sig för att bjuda dem på glass, varpå de styrde stegen mot bokhandeln på gott humör. De var lite sena från den timme som hade sagts, men Sirius tog det med ro. Det var ju inte så att de hade någon brådska hem.

När de kom fram till Flourish & Blotts, såg han till sin häpnad att det var ovanligt mycket folk som försökte komma in dit. Bokhandeln brukade aldrig vara full och han såg bekymrat på folkmassan när han märkte ett plakat i fönstret där det stod att läsa:

Gilderoy Lockhart
signerar sin självbiografi
Mitt magiska jag
idag kl. 12.30–16.30

Sirius stönade. Det kunde inte vara sant! Hur kunde de ha valt att handla precis samma dag som Lockhart var ute för att signera sin nya bok? Han hade sett annonsen om boken i Daily Prophet, men hade ignorerat den och inte alls läst att Lockhart skulle besöka Flourish & Blotts den onsdagen.

Till hans förvåning blev Hermione eld och lågor över skylten.

"Vi kommer att få träffa honom! Jag menar, han har ju skrivit nästan alla böckerna på vår boklista!"

Sirius himlade med ögonen, men gick tyst in med de tre ungdomarna. Han blev inte förvånad när han såg att bokaffären var full av häxor i mrs Weasleys ålder. De var de trognaste läsarna till Häxornas Värld och Sirius hade sett Lockharts lismiga leende i tidningen som mrs Weasley haft hemma hos sig. Det hade stått som rubrik att Lockhart vunnit Häxornas Världs pris för supercharmleendet för femte året i rad.

Nu strålade affischerna med Lockharts leende ansikte överallt mot dem i bokaffären. Sirius hade lust att spy när han såg det och trängde sig svärande förbi alla kvinnorna för att kunna hitta Harrys nya skolböcker åt honom. Till hans bestörtning skymtade han familjen Weasley i kön bland alla häxor som väntade att få sina böcker signerade av Lockhart.

"Borde vi gå och köa med mr och mrs Weasley?" sa Harry som också märkt samma sak.

"Mina föräldrar är med dem!" sa Hermione förtjust. "Jag tror att de har redan mina böcker. Jag hoppas de köper Mitt magiska jag också! Jag vill jättegärna få läsa den!"

Grymtande följde Sirius efter. Han märkte på mrs Weasley att hon var andfådd och ovanligt upprymd, precis som alla andra häxorna i affären.

"Häxor alltså …", muttrade han för sig själv.

"Å där är ni ju! Så bra … Om ett ögonblick kommer vi fram till honom …" Mrs Weasley vände sin strålande blick mot Lockhart, som satt vid ett bord i baksidan av affären signerande böckerna folk ville köpa. De flesta hade Mitt magiska jag i handen, men det fanns även folk som hade köpt hans äldre böcker och ville få de signerade också.

Mrs Weasley verkade ha samlat på sig en hel hög med böcker, fast hon hade ännu fler redan nerpackade i färdigköpta paket. Sirius kände igen påsarna från Antikvariatet och förstod att hon varit och köpt så många böcker som möjligt därifrån. Det lät vettigt när man hade fem av varje bok att köpa.

Medan Hermione förhörde sina föräldrar om de köpt Mitt magiska jag åt henne med hennes skolböcker, vände sig Sirius mot Harry för att säga att han skulle gå och hämta hans böcker.

"Du kan vänta här med Weasleys, så går jag och köper böckerna du behöver."

Han trängde sig förbi till hyllan där alla Lockharts böcker var staplade, men hade inte hunnit mer än ta Vandringar med varulvar i handen, när han hörde Gilderoy Lockhart ropa med hög röst: "Det kan väl ändå inte vara Harry Potter?"

Sirius svängde förfärat runt på sin plats och hann precis se hur Lockhart dök efter Harry i folkmassan och drog honom fram till bordet där han signerat sina böcker. Publiken klappade entusiastiskt när Lockhart skakade hand med Harry framför fotografen som var där för att ta bilder på honom.

Sirius kände igen honom som Adrian Fawley, som han mindes från sin skoltid på Hogwarts och som han träffat bara året innan på Halloween. Han började frenetiskt bana väg fram till Harry, men det var svårt när folket trängde sig för att få se en glimt av Harry Potter, Pojken som levde. Lockhart hade lagt sin arm om Harry och vänt honom mot publiken leende för kameran, som fortsatte klicka vilt för att få en bra bild på de två kändisarna.

"Mina damer och herrar!" sa han högljutt, vinkande till folket för att få dem att tystna. "Vilken exceptionell händelse det här är! Det perfekta tillfället för mig att komma med ett litet tillkännagivande!"

Folket tystnade för att lyssna, men Sirius fortsatte att tränga sig fram för att få Harry bort från blickfånget. Han kunde se att Harry hade rodnat av förlägenhet och såg oerhört obekväm ut bredvid Lockhart.

"När unge Harry här steg in i Flourish & Blotts idag, ville han endast köpa min självbiografi — vilket jag med glädje ska skänka honom, helt gratis …"

Publiken klappade förtjust i händerna.

"Harry hade dock ingen aning om att han inom kort skulle få så mycket mer än så …", fortsatte Lockhart, skakande Harry så hårt att hans glasögon gled nerför näsan. "Han och hans skolkamrater ska nämligen få mitt verkliga magiska jag! Ja, mina damer och herrar, ni hörde rätt! Jag har det stora nöjet att meddela att jag nu i september ska tillträda tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster i Hogwarts skola för häxkonster och trolldom!"

Sirius stönade plågat. Gilderoy Lockhart som lärare på Hogwarts! Han kunde inte komma på någon värre klåpare på en lärartjänst! Harry skulle återigen inte lära sig mycket alls i försvar mot svartkonster om han hade Lockhart som lärare. Dumbledore måste ha bommat i alla sina försök att hitta en kvalificerad lärare till tjänsten när han tvingats nedlåta sig till att anställa Lockhart av alla.

Sirius trängde sig fram till fotografen från Daily Prophet, som fortsatte att knäppa bilder på Harry. Han lade sin arm på hans axel och sa: "Det räcker, Fawley."

Fawley svängde runt och mötte häpet hans blick. "Å, Black! Jag såg dig inte där!"

"Nästa gång du tar bilder på Harry är det bäst att du frågar mig om lov", upplyste Sirius varnande.

Det fick Fawley att rodna. "Absolut … s-som du vill …"

Lockhart höll precis på att skänka sina samlade verk till Harry, som tog emot bokhögen med en min av avsmak. Sirius steg snabbt fram och drog Harry med sig därifrån. Folket flyttade sig undan när han såg varnande på dem och lät honom gå förbi med Harry utan att säga något. Det var tydligt att uppvisningen var över och de fortsatte med sitt köande.

Sirius hade sett Ginny stå i hörnet av butiken väntande på sin familj och ledde Harry ditåt.

"Jag går och hämtar din bok i trollformellära, så kan vi sen gå ut härifrån", sa han tyst.

"Nej! Du behöver köpa alla mina böcker. Jag ger de här till Ginny", sa Harry i protest.

Sirius drog på smilbanden. "Bra idé. Det blir en uppsättning mindre för Weasleys att köpa."

"Precis."

De kom fram till Ginny och Sirius lämnade Harry där för att återgå till bokhyllorna. Han samlade snabbt på sig böckerna som Harry behövde och gick till kassan. Paret Grangers och mrs Weasley kom dit samtidigt med honom. De hade fått signerat sina exemplar av Lockharts böcker — Grangers det nya Mitt magiska jag och mrs Weasley sitt gamla exemplar av hur man tar hand om ohyra i hushållet. Hon hade önskat få sin egen bok av Lockhart signerat och hade smugglat in den hemifrån mellan alla böckerna hon köpte till sina barn.

"Du kan låta bli att köpa Ginnys böcker, Molly. Harry gav de som han fick till henne", berättade Sirius.

"Strålande!" sa hon tacksamt. "Det blir massor med böcker att bära hem idag."

Sirius hann inte säga något till svar när han hörde mr Weasleys ursinniga röst från hörnet dit han lämnat Harry. Han svängde runt och såg Lucius Malfoy där med mr Weasley. De hade hamnat i slagsmål med varandra påhejad av tvillingarna, Harry och Ron, som verkade alla lika ilskna som mr Weasley.

Sirius tog paketet med böckerna under armen och sprang på plats.

"Nej, Arthur! Nej!" Mrs Weasley följde honom hack i häl lika förskräckt som han.

Innan de hann fram till de bråkande männen steg Hagrid in i affären. Han hade stått ute på vakt och märkt tumultet och drog nu mr Malfoy och mr Weasley ifrån varandra. Sirius märkte till sin belåtenhet att Lucius fått sig ett svart öga. Han såg ursinnig ut och kastade Ginny hennes begagnade bok i förvandlingskonst hon fått från Antikvariatet tidigare.

"Här, flickunge … ta din bok! Det är tydligen det bästa din pappa kan ge dig", fräste han föraktfullt. Sedan drog han sig ur Hagrids grepp och lämnade butiken tillsammans med sin son Draco, som också var på plats.

"Du borde ha struntat i honom, Arthur", sa Hagrid som hjälpte mr Weasley släta till sin klädnad. "Ruttna till kärnan, hela den där familjen. De vet varenda kotte. Ingen Malfoy är värt å lyssna på … Dåligt blod, de är va dom är …"

Butiksinnehavaren såg förskräckt på förödelsen som handgemänget hade orsakat i hans butik. Han såg ut att vilja ställa dem till svars för det, men Hagrid struntade i honom och ledde de alla ut istället.

"Kom nu, vi sticker härifrån", muttrade han bistert.

De skyndade alla tillbaka mot Läckande Kitteln. Hagrid var ännu med dem och Sirius gick med sin trollstav framme. Varje fiber i hans kropp var på helspänn och han såg sig vaksamt omkring, rädd att tumultet hade varit förevändning till något annat. Grangers följde efter darrande av upprördhet. De hade säkert aldrig sett ett slagsmål i en bokaffär förut och fann hela händelsen uppskakande, medan mrs Weasley gick ursinnigt muttrande: "Det är just ett fint exempel för dina barn, Arthur! Offentligt slagsmål … Vad kan Lockhart ha tänkt om det hela?"

"Han tyckte att det var strålande!" sa Fred glatt. "Hörde ni inte honom när vi gick ut? Han frågade den där karlen från Daily Prophet ifall han kunde få med slagsmålet i sitt reportage — sa att alltsammans var strålande reklam."

"Varför förvånar det mig inte?" sa Sirius lojt.

De kom fram till Läckande Kitteln och Sirius upplyste att han skulle transferera hem med Harry.

"Vi syns i Kråkboet sen", sa han till Weasleys.

Med det tog han tag i Harry och vände på klacken för att försvinna i tomma intet.