Här kommer ett extra kapitel för denna påskhelg. Jag önskar alla mina läsare en glad påsk!

Efter att ha ätit en överdådig middag i McGonagalls kontor följde Sirius pojkarna ut till entréhallen där de började klättra trapporna upp till Gryffindortornet. Festen i stora salen var redan slut för kvällen och det var tyst i slottet. Sirius önskade pojkarna en bra termin och tog sedan av för att gå till rektorns kontor.

Han var bister till sinnes och såg inte framemot det som komma skall. Han hade hållit masken inför Harry och Ron, men han visste att hans flygning skulle få konsekvenser för honom. Kraschen hade säkerställt att han åkt fast för den och han kunde bara hoppas att han inte fick en fängelsedom.

"God kväll, Sirius", sa Dumbledore vänligt när han steg in.

"God kväll."

Sirius slog sig utan att fråga ner i stolen framför det stora skrivbordet.

"Du ser ovanligt dyster ut ikväll, Sirius."

Han suckade. "Kanske det … Du fick väl Alastors meddelande, eller hur."

"Ja, det gjorde jag", nickade Dumbledore. "Jag hörde också att Arthurs bil gick sönder."

"Japp. Den stack till Förbjudna skogen."

"Gjorde den? Helt själv?" Dumbledore höjde sina ögonbryn i förvåning.

"Arthur har förtrollat bilen ordentligt. Den är så full av magi att den fick fnatt efter anfallet från det piskande pilträdet."

"Så vi har en förtrollad bil som bor i skogen nu då."

"Det verkar så."

Sirius stirrade på elden i den öppna spisen. Det hade blivit sent ute och elden gjorde rummet varmt och mysigt, men han märkte det inte.

"Jag gissar att eleverna såg bilen."

"Du gissar alldeles rätt. Nyheten är ute i hela skolan redan."

Sirius nickade bistert. "Jag tänkte väl det."

"Jag antar att det är därför du är så dyster."

"Nja, jag har inte riktigt lust att få närmare bekantskap med dementorerna …"

"Nej, det har nog ingen", sa Dumbledore allvarligt. "Fast jag tror att du slipper det den här gången. Du har Moody som vittne åt det som hände på King's Cross idag och du hade ett gott skäl att flyga med bilen."

"Vi får hoppas att ministeriet ser på saken på samma sätt som du, Albus."

"Det löser sig, ska du se. Jag kan alltid komma och vittna för dig också om så behövs. Jag tänker inte låta dig hamna i Azkaban ens för en vecka."

Sirius drog lätt på smilbanden. "Nå, vi får se vad som händer. Jag är egentligen mer intresserad av hur spärren kunde låsas på det sättet."

"Det är en ganska enkel fråga. Moody utredde det noggrant efter att du åkt", sa Dumbledore. "Han tror att det var husalfsmagi som gjorde det."

Sirius höjde ögonbrynen. "Dobby!"

"Det är vad vi tror. Spärren hade nämligen öppnats igen när Moody kom tillbaka dit. Han mötte Weasleys där efter att du åkt iväg med bilen."

"Vad sa de då?"

"De var oroliga så klart. Molly är ju inte den som håller sig lugn så lätt i sånt här."

Sirius skrockade. "Ja, hon kan konsten att bli upprörd."

"Hon förstod dock varför du tog bilen. Det gjorde Arthur med", sa Dumbledore. "Alastor lovade att du skulle besöka dem ikväll efter att du lämnat pojkarna till skolan."

"Jag hade redan tänkt göra det. Jag måste ju gå och förklara varför de inte har en bil längre."

"Det viktiga är att du fick pojkarna hit på ett tryggt sätt. Den där Dobby verkar inte vara att leka med, så jag har bett husalferna i slottet att vara vaksamma efter främmande husalfer."

"Det låter bra. Vi vill inte att Dobby försöker göra nåt mer till Harry."

"Absolut inte."

Sirius log mot honom, lättare till sinnes. "Nå, jag sticker väl till Kråkboet då. Jag har ännu min hoj att hämta från London också innan jag kan ta mig hem för natten."

"Det behöver du inte besvära dig med. Moody sa att Remus åkte hem med den åt dig."

"Å, vad skönt!" sa Sirius och lämnade sedan hans kontor.

Besöket hos Weasleys gick långt över midnatt den kvällen. Sirius fick berätta allt i minsta detalj till dem och dricka två koppar med te innan mrs Weasley var redo att släppa iväg honom. Sedan diskuterade han bilar och deras underhåll med mr Weasley en halv timme till innan han äntligen tog avsked.

"Jag ska köpa dig en ny Ford, Arthur", lovade Sirius när han gick till dörren.

"Nej, men det behöver du inte göra! Det är ju mitt fel som inte har tagit hand om bilen på rätt sätt."

"Glöm det! Det var jag som tog sönder din bil, så jag köper dig en ny", sa Sirius bestämt. Han tog ingen notis av mr Weasleys protester utan tog bara sitt adjö och transfererade sig hem till Holnatt.

Efter att ha säkerställt att hans motorcykel verkligen var parkerad i garaget, gick han in i huset och kunde lägga sig utmattad i sängen. Han hade gärna sovit länge morgonen därpå, men vaknade i ottan av en uggla som knackade på fönstret till hans sovrum.

"Gå nån annanstans! Jag vill sova", grymtade han läggande kudden över huvudet för att dämpa ljudet från ugglan.

Den fortsatte dock envist att knacka på fönstret och han var till slut tvungen att gå upp och släppa den in. Han såg ministeriets stämpel på brevet som ugglan tappade på hans nattduksbord innan den flög iväg igen.

"Vad trevligt", muttrade han fränt.

Han hade lust att riva brevet där och då, men sansade sig och öppnade det istället. Det var inte förvånande att läsa att han var kallad till förhör inför chefen för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning. Barty Crouch hade inte den befattningen längre sedan han fallit i popularitet efter kriget, vilket Sirius fann vara en lättnad. Det var istället Amanda Bones, en firad och respekterad häxa med bakgrund som domare i Wizengamot som ledde den tyngsta avdelningen på Trolldomsministeriet. Hon var känd att vara rättvis som domare och inte alls lika fanatisk i sin jakt efter kriminella som Crouch varit.

Sirius kände lättnad när han förstod att han skulle förhöras av madam Bones själv och inte någon från Magiska ordningspatrullen, som först behövde utreda händelsen och sedan lämna sin rapport till sina överordnade, som beslutade ifall han skulle hamna inför domare eller inte. Madam Bones var redan medlem av Wizengamot och kunde ta hand om allt under ett och samma tillfälle.

Sirius kunde inte låta bli att undra ifall Dumbledore haft fingrarna med i spelet. Hans brott var ju inte riktigt av den kalibern att man behövde besvära chefen för hela avdelningen för det. Förhöret skulle hållas i slutet av veckan, så han hade tid att samla sig tills dess.

Han kastade brevet in i lådan i nattduksbordet och lade sig för att sova igen. Han hade ingen lust att gå upp före lunchen och sov långt efter klockan ett den dagen. När han återigen vaknade, kände han sig bättre och gick ner för att leta reda på Remus för att berätta allt som hänt till honom.

Remus hade varit på plats när Moody undersökt spärren och visste redan orsaken till allt, men blev ändå förskräckt när han fick höra hur det hela hade slutat. De pratade om det länge och väl den eftermiddagen, men lade saken sedan på hyllan. Sirius hade affärsmöten att gå till och en planerad dejt med sin flickvän dagen därpå, vilket gjorde honom så upptagen att han knappt hann tänka på Harry innan han redan fick ett brev från honom.

Käre farbror Sirius!

Jag hoppas allt är bra med dig fastän vår flygning kom ut till hela skolan. Jag och Ron har fått massor av beröm för det från våra klasskamrater. Jag tror att vi blivit lite som legender i Gryffindor nu då, även om Hermione inte är så imponerad. Hon låter lite som Rons mamma när hon går och säger att man inte ska bryta mot lagen på det där sättet.

Du anar aldrig vad Lockhart gjorde när han fick höra om det! Han hoppade på mig när jag var på väg till örtlära och gick på om hur jag önskade få mer publicitet sedan jag var på första sidan på Daily Prophet med honom. Du vet den där hemska bilden från Flourish & Blotts som man har lust att spy över.

Det värsta är att jag har fått en ny fan i Gryffindor: en liten förstaklassare med namn Colin Creevey, som ville ta en bild på mig på rasten och ville ha den signerad och allt, vilket Malfoy råkade höra. Han blev så avis att han gjorde en stor affär av det och det påkallade Lockharts uppmärksamhet. Det hela slutade med att jag blev tvingad till att bli fotad med honom igen, och nu går Creevey och tror att jag ska signera det där fotot med Lockhart. Han kan drömma vidare om det, det lovar jag!

Vi hade vår första lektion med Lockhart precis då, så jag tvingades gå med honom till hans klassrum medan han tog chansen att dravla vidare om hur man ska bete sig som kändis och annat sånt skit. Jag kan lugnt säga att jag hade hellre haft Quirrell tillbaka med Voldemort i sin skalle än att behöva genomlida lektioner med Lockhart.

Han är precis en sån klåpare du anade att han skulle vara. Han släppte lös en grupp med pixignomer på vår lektion och kunde sedan inte alls få dem i schack. De stal hans trollstav och kastade den ut genom fönstret, vilket var höjdpunkten på lektionen, men det slutade med att jag, Ron och Hermione fick ta fast alla pixignomerna när alla alla andra flydde från klassrummet med Lockhart i täten.

Det värsta är att Hermione är helt frälst på honom. Hon har ritat hjärtan runt alla hans lektioner i sitt schema och går och nästan dånar vid åsynen av honom. Tjejer alltså …

Själv har jag bestämt mig för att ta omvägar för att slippa se Lockhart mer än nödvändigt är. Och den där Creevey är en annan att undvika med alla medel. Han går jämt med sin kamera överallt och jag kan inte göra något åt honom, eftersom han är mugglarfödd. Annars hade jag nog förhäxat honom redan, även om han är i Gryffindor.

Ron har jätteroligt åt det hela och hotar att föreslå till Ginny att de ska starta en Harry Potter-fanklubb med Creevey.

Hälsa farbror Remus så gott från mig!

Kram Harry

Sirius läste brevet två gånger och skrattade så tårarna rann. En fanklubb för Harry lät alldeles för lustigt, fast med tanke på hans popularitet bland folket så var det inte alls en befängd tanke. Den kunde mycket väl bildas en dag, åtminstone om Lockhart fortsatte att försöka göra Harry till en större kändis än han redan var. Tidningsupplagan där Harry stått med honom på framsidan av Daily Prophet i augusti hade sålt slut på en förmiddag och man hade fått trycka upp en till upplaga som också sålde slut under dagen. Det hade varit den bästsäljande upplagan av tidningen sedan krigsslutet.

Sirius skrev i sitt svar till Harry att hålla sig lugn med både Lockhart och Creevey och att inte oroa sig i onödan för honom. "Jag tror inte jag får mer än böter för flygningen. Dumbledore har lovat fixa det hela", skrev han, även om det bara var en halvsanning. Han hade ingen aning om vad Amanda Bones tänkte göra med honom, men han ville inte att Harry gick med den bördan på sina axlar.

På fredagen gick han sedan bävande till Trolldomsministeriet för sitt förhör. Madam Bones var ingen han kände själv — han visste om henne endast genom hennes bror Edgar som varit i Fenixorden — men han var lättad när hon tog emot honom på ett vänligt sätt. Han hade letts till hennes stora kontor på våning två och blev erbjuden en stol mittemot skrivbordet, som om han varit en gäst och inte en misstänkt lagförbrytare.

Hon läste en stund i sina anteckningar innan hon vände sin blick mot honom och sa: "Nå, mr Sirius Black … Ni är misstänkt för att ha förtrollat en Ford Anglia att flyga från London till Hogwarts nu den första september för att ta mr Harry Potter och mr Arthur Weasleys son, Ronald Weasley, till skolan sen de missat tåget på King's Cross."

"Det stämmer", sa Sirius.

"Ni erkänner det alltså?"

"Det gör jag."

"Var det ni ensam som förtrollade bilen eller var det nån som hjälpte er i saken?"

"Det var jag som förtrollade den. Jag är kapabel att utföra såna förtrollningar utan hjälp."

Madam Bones såg utvärderande på honom. "Ja, jag har hört att ni är ovanligt duktig i trolldom, mr Black."

Sirius drog på smilbanden men svarade inget.

"Kan ni ge en orsak till varför ni bröt mot lagen som förbjuder förtrollning av bilar? Jag förmodar nämligen att ni är medveten om att det är strängt förbjudet att flyga med bilar."

"Ja, jag är medveten om det. Jag tyckte bara att jag inte hade nåt val då, eftersom jag var rädd för Harrys säkerhet. Jag antar att Moody har berättat för er att nån hade förhäxat spärren på stationen så att vi inte kunde ta oss igenom till perrong nio och trekvart. Det gjorde att jag var rädd för att en attack var planerad mot Harry och behövde ta honom skyndsamt därifrån på ett sätt som inte lämnade magiska spår att följa."

"En bil som förtrollas lämnar faktiskt magiska spår efter sig", påpekade madam Bones.

"Jag körde bilen bort från stationen först och förtrollade den när vi tagit oss tryggt till en liten sidogata som var tom på folk. Jag såg till att göra oss osynliga först innan jag kastade flygförtrollningen så ingen kunde se vart vi försvann."

"Jag förstår."

Madam Bones skrev anteckningar i sin bok en stund innan hon lyfte sin blick mot honom igen.

"Då är det frågan om kraschen på Hogwarts. Varför var ni inte osynliga när ni försökte landa och varför kraschade ni bilen istället för att landa i smyg på det sättet jag gissar att ni planerat?"

"Mr Weasleys bil var tyvärr i mycket sämre skick än jag trott och motorn havererade när vi flög över sjön. Jag lyckades hålla oss i luften tills vi kommit till andra sidan, men då gav alla förtrollningar jag kastat över den upp och vi störtade utan att jag kunde förhindra det."

"Hur kommer det sig att bilen kunde ta sig själv till Förbjudna skogen om alla förtrollningarna gav upp i kraschen?"

"Nja, jag är inte expert i sånt här så jag vet inte, men jag gissar att jag hade kastat lite för många förtrollningar över bilen", sa Sirius ursäktande. "Bilen krånglade ju några gånger tidigare under flygningen också, så jag vet inte vad allt möjligt jag försökte använda på den för att hålla pojkarna säkra under resan. Min gissning är att förtrollningarna vaknade återigen till liv när det piskande pilträdet försökte krossa bilen."

Madam Bones grymtade, men hade fått en liknande förklaring från Dumbledore redan och kunde inte säga emot det. Hon var inte heller expert på förtrollade fordon då hon aldrig brutit mot lagen på något sätt. Dumbledore hade skickat Hagrid till skogen för att leta efter bilen, men hade bommat och bilen var spårlöst borta så att ministeriet inte kunde undersöka den själva.

"Jag har vittnesbörd både från mr Alastor Moody och mr Arthur Weasley om händelserna på stationen och kan därmed förmoda att ni talar sanning, mr Black", sa hon sakligt. "Mr Moody har hävdat att han till och med uppmuntrade er att flyga mr Weasleys bil till Hogwarts, och eftersom jag känner honom så väl, kan jag tro på hans ord."

Sirius fick ett snett leende på sina läppar. "Jo då. Han talar sanning."

Madam Bones grymtade. "Jag förstår faktiskt inte varför Fenixorden fortfarande existerar och varför Dumbledore insisterar på att Harry Potter är i fortsatt fara och behöver beskyddas med extraordinära åtgärder. Kriget tog ju slut redan för elva år sen!"

"Det låter som om ni inte tror på rapporten om att Harry mötte lord Voldemort bara för två månader sen sist", sa Sirius ironiskt.

Madam Bones kastade en skarp blick mot honom och grymtade igen. Harklande sig sa hon: "Jag dömer er till böter för er olagliga flygning till Hogwarts, mr Black. Jag hoppas att ni nästa gång kontaktar ministeriet om ni inte kan ta er myndling till skolan på det vanliga sättet, så att vi kan ordna er en flyttnyckel i saken. Det är mycket tryggare än att flyga olagligt med en gammal bil över hela landet."

"Visst, madam Bones", sa Sirius beskedligt.

"Vad gäller mr Weasleys förstörda egendom, så förväntar jag mig att ni kompenserar honom för hans förlust på det sättet som är passande. Mr Weasley har önskat att ta saken själv med er och inte blanda avdelningen i det och jag respekterar hans önskan i saken."

"Jag har redan kommit överens med honom i det och köper honom en ny bil", försäkrade Sirius.

"Bra. Wizengamot kommer att bestämma summan för era böter nån gång nästa vecka. Jag ger dem ärendet i eftermiddag och ni borde få brev med deras beslut i posten så att ni kan betala böterna."

"Uppfattat."

Med det tog madam Bones adjö av honom och han lämnade hennes kontor med lätta steg. Dumbledore hade verkligen gjort sitt bästa för att hjälpa honom ur knipan och han kände hur en enorm börda lämnat hans axlar. Visslande för sig själv letade han reda på mr Weasleys kontor då han lovat att kika in dit på hemvägen.

Han hittade honom sittande bakom sitt skrivbord i det trånga rummet som inte var mycket större än ett kvastförråd.

"Hallå, Arthur! Jag är klar med madam Bones nu."

"Hur gick det?" sa mr Weasley med oro i rösten.

"Det är ingen fara. Jag fick bara böter", log Sirius.

"Vad skönt! Dumbledore försäkrade oss att det var allt du skulle få, men Molly har varit orolig."

"Nå, du kan lugna henne. Det är ingen fara med mig."

"Bra."

"Hur går det med razziorna nu då?"

"Inget vidare. Jag har försökt få till en husrannsakan till Malfoys herrgård, men ministern är inte övertygad om att det är nödvändigt. Han menar på att en respekterad familj som Malfoys har inget att dölja."

Sirius himlade med ögonen. "Det var väl inte oväntat. Fudge är en idiot för det mesta."

"Jag vet", suckade mr Weasley. "Jag hade bara så gärna fått fast Lucius för nåt …"

"Det hade inte varit tokigt", flinade Sirius.

De pratade en stund till om mr Weasleys arbete, men kom sedan överens om att gå och titta på bilar på lördagen.

"Jag är för en gångs skull ledig i helgen så det låter riktigt roligt", sa mr Weasley förtjust. "Vi åker väl till riktiga mugglaraffärer?"

"Absolut! Jag hittade en återförsäljare för Ford i London som vi kunde besöka."

"Fantastiskt!"

Sirius lämnade en lycklig mr Weasley till sitt jobb och tog sig hem på gott humör. Han hade flera brev att skriva för att meddela dagens dom. Både Moody och Dumbledore väntade på besked och han tänkte skicka några rader till Harry också för säkerhets skull. Harry kunde ibland gå och oroa sig alldeles för mycket för honom hur mycket han än försökte förhindra det.

Han tänkte hinna med breven under eftermiddagen innan han behövde ta sig ut igen för en dejt med Hattie. Hon var också en av de som oroat sig för förhöret och skulle säkert fira hans lindriga straff på ett för honom angenämt sätt den kvällen.