Del 3

Slytherins arvtagare

Kapitel 28: Husalfen Dobby

Holnatt, 31 juli 1992

Det var en månad in på Harrys sommarlov och han sprang över den öppna fårhagen styrande sina steg mot klungan av träd längre bort. Han tänkte inte vart han var på väg då han sprungit där så många gånger förr. Under årens lopp hade det skapats en stig som gick rakt igenom fårhagarna från mrs Figgs hus till gården Holnatt. Fåren betade lugnt runt honom utan att bry sig om hans springande steg. De var vana vid honom och kände igen ljudet av hans fotsteg. Endast ett par får hade lyft sitt huvud för att se honom gå förbi, men de andra fortsatte med sitt.

Den dagen var Harrys tolfte födelsedag och han hade bråttom hem till festen som Sirius höll på att ordna. Det var de vanliga gästerna som förväntades på besök: Hagrid, familjen Tonks och Remus pappa, Lyall Lupin. Meningen var att även Ron och Hermione skulle ha kommit till festen den dagen, men av någon konstig anledning hade de inte skrivit till Harry alls den sommaren, trots att de lovat. Han hade skickat dem otaliga brev, men inte fått några tillbaka. Inte ett enda litet meddelande hade kommit till honom på Holnatt. Sirius hade svurit på att de säkert skulle svara på hans födelsedagsinbjudan, men även de svaren hade uteblivit och Harry kände sig arg och besviken. Vad var det för vänner han hade när de inte ens kunde komma på hans fest?

Professor Dumbledore hade gett Hermione adressen till Holnatt under deras sista dag i skolan med syftet att Hermione skulle besöka honom under lovet, men hon hade ändå inte svarat på hans inbjudan. Han hade känt sig nedslagen den morgonen när han tänkt på sina vänners svek, men Sirius hade tröstat honom och lovat ta sig hem till Ron redan dagen därpå för att ta reda på vad som hänt. Sirius var säker på att något var fel och att det inte var Harrys vänner som var skyldiga till kommunikationsbristen den sommaren.

"Så trofasta vänner som du har slutar inte vara vänner med dig på det här sättet helt plötsligt", hade han sagt.

Det hade fått Harry på bättre humör och han hade gladeligen gått för att besöka mrs Figg efter sin frukost. Hon hade gått och brutit benet helgen innan, vilket förhindrade henne att komma till dagens fest på Holnatt. Harry hade istället varit hem till henne för att ge henne en bit tårta och få en födelsedagspresent av henne. Han hade en varm relation till mrs Figg, som gärna skämde bort honom och matade honom med godsaker närhelst han var på besök. Harry struntade i att hon var aningen fjoskig av sig och lite väl mycket av en katt-tant — hon var som en snäll faster som alltid såg efter honom när Sirius och Remus behövde en barnvakt.

Julidagen var solig och varm. Om Harry inte hade haft bråttom hem, hade han gärna stannat i fårhagen en stund, men nu skyndade han sig in i den lilla skogen som gränsade till Holnatt. I sin brådska såg han sig inte för och var nära på att trampa på en snok som var på väg över stigen han gick på.

"Oj förlåt. Jag märkte dig inte", sa han högt utan att tänka.

Ormen hade stannat och såg nyfiket på honom.

"Kan inte du flytta på dig så att jag kommer förbi?" sa Harry otåligt. Han var redan sen och behövde skynda hem för att hinna till sin fest.

"Ja, jag flyttar på mig", svarade ormen.

Harry hajade till och såg vantroget på ormen när den slingrade sig bort från stigen. Han var säker på att han inbillat sig. Ormar kunde ju inte prata! Harry var van vid alla möjliga magiska varelser och fantastiska ting som fanns i världen, men det var befängt att tro att en orm talat med honom på riktigt. Han var ju ingen ormviskare! Vad han visste var det bara mörka trollkarlar som kunde vara det och även bland dem var det oerhört sällsynt.

Han tog ett stort kliv för att komma förbi ormen på ett säkert sätt och fortsatte på sin väg, när han plötsligt såg en husalf dyka upp framför sig. Den uppenbarade sig på en sten i skogen och såg nyfiket på honom.

"Harry Potter! Dobby har så länge önskat träffa er, sir. En sån stor ära …"

Husalfen bugade djupt för att visa sin vördnad. Den var klädd i ett smutsigt örngott där man gjort hål för armar och ben och såg allt annat än prydlig ut på det sättet som husalferna på Hogwarts gjorde. Harry hade sett en av dem den sommaren, när han legat i skolans sjukhusflygel och Sirius hade kallat på mat åt sig dit.

"Vem är du?" sa Harry till den okända husalfen.

"Dobby, sir. Bara husalfen Dobby."

"God dag, Dobby", sa Harry hövligt. "Trevligt att råkas!" Han böjde sig framåt för att erbjuda sin hand till Dobby, vilket fick husalfen att stirra bestört på honom.

Sedan, istället för att skaka hand med honom, föll alfen i gråt. "Aldrig … aldrig nånsin …"

"Ursäkta mig", sa Harry och drog förvirrat tillbaka handen. "Jag menade inte skymfa dig på nåt sätt."

"Skymfa Dobby?" sa alfen halvkvävt. "Dobby har aldrig nånsin skakat hand med nån trollkarl … som en like …"

Dobby fortsatte att gråta höggljutt över tanken, vilket fick Harry att känna sig än mer förvirrad. Husalfen han sett på Hogwarts hade inte alls haft så här lätt till tårar.

"Du kan inte ha träffat så många hyggliga trollkarlar i så fall", sa han i ett försök att muntra upp Dobby.

Dobby skakade på huvudet, men kom sedan på vad den gjort. Utan en förvarning hoppade den ner från stenen och började banka sitt huvud mot stenen medan den skrek: "Stygga Dobby! Stygga Dobby!"

"Låt bli det där …! Vad håller du på med?" sa Harry bestört.

Han drog i husalfen för att få den bort från stenen. Dobby såg lite vimmelkantig ut, men lugnade ner sig.

"Dobby måste bestraffa sig själv", sa den med en pipig röst. "Dobby var nära på att tala illa om sin familj, sir."

"Din familj?"

"Trollkarlsfamiljen som Dobby är i tjänst hos, sir. Dobby är bunden till att betjäna samma hus och samma familj för all framtid."

Harry nickade förstående. Han var väl medveten om vad husalfer var. Hogwarts hade massor av dem och de var alla bundna till slottet för att betjäna det, dess personal och alla elever där så länge de levde. De rikaste gamla trollkarlsfamiljerna hade å sin sida oftast bara en husalf som tjänade dem, men de var också bundna till de hus och herrgårdar som familjerna bodde i.

Sirius ägde också en husalf, men den bodde inte hos dem i Holnatt. Den var bunden till huset som familjen Black haft i London i flera generationer och stannade där för att ta hand om det åt Sirius. Harry hade aldrig sett husalfen i fråga; han hade bara hört om den när Sirius ärvt huset efter sin mamma. Sirius tyckte inte att de behövde ha några husalfer hemma hos sig och ville hellre ta hand om hushållet själv.

"Varför har din familj skickat dig hit, Dobby?" sa Harry. Han visste att husalfer aldrig gjorde något de inte hade fått order om att göra och Dobby kunde därmed inte ha tagit sig till fårhagen utanför Lower Holbrook av sig själv.

Till hans förvåning ryste Dobby och fick en skyldig min på ansiktet.

"Å nej! Det är inte Dobbys familj som skickat Dobby hit", erkände den darrande. "Dobby måste bestraffa sig själv ytterst hårt för att han hälsat på hos Harry Potter utan lov. Dobby måste klämma sina öron i ugnsluckan för det, sir. Om familjen nånsin fick reda på …"

"Men märker de inte om du klämmer dina öron i ugnsluckan?"

"Dobby tvivlar på det, sir. Dobby måste alltid bestraffa sig själv för nånting. De låter Dobby hållas med det. Ibland kan de även påminna Dobby om att bestraffa sig själv lite extra."

"Vad hemskt det låter!" sa Harry bestört. "Jag visste inte att husalfer kan ha det så där svårt som du verkar ha det, Dobby. Jag önskar att det fanns nåt jag kunde göra för dig …"

Det fick Dobby att återigen falla i gråt. "Harry Potter frågar om han kan hjälpa Dobby … Dobby har hört talas om er storhet, sir, men om er godhet visste han ingenting …"

Harry började känna sig obekväm under Dobbys dyrkande blick.

"Vad du än har hört om min storhet, så är det bara en massa struntprat", sa han avmätt. "Jag är inte ens den bästa eleven i min årskurs på Hogwarts. Det är Hermione som …" Han tystnade tvärt. Det gjorde för ont att tänka på Hermione.

"Harry Potter är anspråkslös och ödmjuk", sa Dobby vördnadsfullt. "Harry Potter talar inte om sin seger över Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn."

"Voldemort?"

Dobby slöt sina händer över sina stora fladdermusöron stönande högljutt. "Å, säg inte namnet, sir! Säg inte namnet!"

"Förlåt", sa Harry snabbt. "Jag vet att många inte gillar det. Min vän Ron …" Han avbröt sig igen. Att tänka på Ron var lika smärtsamt.

Dobby vände sina stora ögon mot honom stirrande hänfört på honom. "Dobby hörde att Harry Potter mötte Mörkrets herre en andra gång … bara några veckor sen … och Harry Potter klarade sig undan ännu en gång."

Harry nickade instämmande och Dobbys ögon fylldes återigen med tårar.

"Å, sir!" Han torkade sina ögon med kanten på sitt örngott. "Harry Potter är tapper och modig! Han har redan trotsat så många faror! Men Dobby har kommit för att skydda Harry Potter och för att varna honom … även om Dobby blir tvungen att klämma öronen i ugnsluckan efteråt … Harry Potter får absolut inte återvända till Hogwarts!"

En tystnad föll över skogen de var i. Harry stirrade mållöst på Dobby. Han måste ha hört fel. Det var ju tokigheter husalfen talade.

"Men jag måste tillbaka till skolan … Terminen börjar första september", svamlade han. "Jag behöver få min utbildning på Hogwarts. Farbror Sirius säger att den är nödvändig för mig för att jag ska klara mig som en vuxen trollkarl i framtiden."

"Nej, nej, nej!" pep Dobby skakande sitt huvud så hårt att hans stora fladdermusöron fladdrade. "Harry Potter måste stanna hemma där han är trygg! Han är för viktig … för god att förlora! Om Harry Potter återvänder till Hogwarts kommer han att vara i dödlig fara!"

"Varför?" sa Harry förvånat.

"Det finns en plan, sir … en komplott för att få de förfärligaste saker att hända på Hogwarts i år", viskade Dobby. Plötsligt darrade han i hela sin varelse. "Dobby har känt till det i flera månader, sir. Harry Potter får inte utsätta sig för fara. Han är en för viktig person för det!"

"Vilka förfärliga saker? Vem smider såna planer?"

Dobby fick ur sig gurglande ljud som om han höll på att kvävas och började återigen slå sitt huvud mot den stora stenen bredvid.

"Sluta", ropade Harry. Han greppade tag om husalfen tvingande den att sluta slå sig.

"Jag fattar att du inte kan berätta, men säg varför du varnar mig", sa han vädjande. Sedan hajade han till. "Vänta lite … Det är väl inte Vol… öh, jag menar, Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn som är bakom planerna?"

"Kan inte du bara nicka eller skaka på huvudet?" tillade han snabbt när Dobby såg ut att vilja börja slå sig i huvudet igen.

Dobby skakade sakta på huvudet. "Nej, inte Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn."

"Han har väl inte en bror, eller?"

Dobby skakade återigen på huvudet.

"Nå, i så fall kan jag inte fatta hur nån kan göra hemska saker på Hogwarts", sa Harry förnuftigt. "Inte så länge Dumbledore finns på Hogwarts. Du känner väl till Dumbledore, eller hur, Dobby?"

Dobby böjde på huvudet. "Albus Dumbledore är den finaste rektor Hogwarts nånsin har haft. Dobby vet det, sir. Dobby har hört att Dumbledores kraft kunde mäta sig med kraften hos Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn även när han var som allra starkast."

Dobbys min blev rädd igen och han sänkte sin röst till en viskning tilläggande: "Men det finns krafter som Dumbledore inte … krafter som ingen anständig trollkarl …"

Utan förvarning började Dobby återigen slå sig själv, den här gången med en pinne den hittade på marken. Harry tog stönande tag om pinnen och tvingade Dobby att sluta igen.

"Det spelar ingen roll vilka planer folk kan ha eller hur mycket Dumbledore inte vet om saken", sa han bestämt. "Jag måste återvända till Hogwarts för att fortsätta min skolning. Jag har ju vänner där också som jag …"

"Vänner som inte ens skriver till Harry Potter", sa Dobby slugt.

Harry hajade till. "Va? Hur kan du veta att mina vänner inte har skrivit till mig?"

Dobby såg skamset ner. "Harry Potter får inte bli arg på Dobby. Dobby gjorde det för hans eget bästa …"

Harry erinrade sig plötsligt hur Sirius sagt att något måste ha förhindrat brevväxlingen mellan honom och hans vänner. Det var det Sirius planerade att ta reda på dagen därpå, bara de hållit Harrys födelsedagsfest först.

"Det är du som tagit mina brev!" fick han ur sig bestört när sanningen gick upp för honom.

"Dobby har dem här, sir", erkände alfen.

Den tog några steg bakåt för att komma utom räckhåll för Harry och tog sedan fram en bunt med brev under örngottet den var klädd i. Harry kände direkt igen breven han själv skickat till sina vänner, men det fanns även brev från Ron och Hermione i högen. Han kände igen deras skrivstil på kuverten.

"Harry Potter får inte bli ond … Dobby hoppades att Harry Potter inte ville återvända till Hogwarts om han trodde att hans vänner glömt honom …"

Harry stirrade vantroget på brevhögen i Dobbys hand, men kastade sig sedan framåt för att rycka åt sig dem. Dobby var dock snabbare och hoppade utom räckhåll gömmande breven bakom sin rygg.

"Harry Potter ska få dem om han ger Dobby sitt ord på att inte återvända till Hogwarts. Det är en fara som han inte får utsätta sig för! Lova att ni inte går tillbaka, sir!"

"Aldrig! Ge mig mina brev!"

Harry kände sig ursinnig nu och försökte jaga Dobby, men husalfen knäppte på sina fingrar och fick brevhögen att försvinna ut i intet. Det fick Harry att skrika ut i frustration och kräva att han trollade tillbaka breven med det samma.

"Dobby är ledsen, men kan inget göra i saken, sir", sa den med tårar i ögonen. "Harry Potter får inte hamna i fara igen."

Med de orden svängde den runt och transfererade sig därifrån.