Det brev som Sirius fick från Harry efter Halloween var inte alls en harmlös berättelse om hur tråkigt han haft det på dödsdagsfesten. Harry hade skrivit brevet under natten till söndagen och det kom fram med Hedwig på söndag morgon väckande Sirius från hans sömn.

Käre farbror Sirius!

Jag vill inte väcka dig mitt i natten, så jag berättar det här i ett brev. Det har hänt något konstigt här på Hogwarts i kväll. Det hände precis när vi lämnade dödsdagsfesten (det var den värsta festen jag någonsin varit på förresten, det kan jag lova). Vi var hungriga och ville hinna till stora salen för att äta, men precis då hörde jag rösten igen. Jag har nog inte nämnt det till dig, men jag hörde samma röst tidigare i höst, den kvällen jag hade straffkommendering med Lockhart. Då hände inget så jag glömde bort det, men nu har det hänt saker …

Vi var i trapporna när jag hörde rösten någonstans ovanför mig. Jag kunde inte lokalisera ljudet, men började springa efter det. Det var som om det kom från innanför väggarna, men jag vet inte helt. Det var så konstigt allting.

Det var en spöklik röst som sa att den ville sarga, slita sönder och döda och att den var hungrig och vädrade blod. Jag var helt säker på att den var på väg att döda någon och sprang allt vad jag kunde, men jag hann ändå inte fram i tid. Jag vet inte vem det var som rösten tillhörde, men vi hittade mrs Norris förstenad i en korridor där någon hade skrivit på väggen i blod: "Hemligheternas kammare har öppnats. Arvtagarens fiender … Tag er i akt!"

Vi kunde inte fatta vad som hänt, men vi åkte fast med Ron och Hermione för att vi var där först. Både Filch och Snape skyllde på mig, men Dumbledore och McGonagall var på min sida och sa att jag inte var kunnig i sådana svartkonster som hade förstenat katten. Det var ingen vanlig förstening utan något som bara kan hävas med ett elixir gjort från mandragoror. Vi har ju jobbat med dem i örtlära och Snape kan koka upp elixiret direkt när skolans mandragoror blivit fullmogna.

Ron går och hoppas att det tar en lång tid så att vi slipper ha mrs Norris efter oss jämt, men Ginny är jätteledsen. Hon är tydligen så kattkär att hon även gillar Filch hemska katt till motsats från oss andra.

Det konstigaste i det hela är att ingen annan hörde rösten förutom jag. Ron och Hermione sprang ju med mig, men de sa att de inte kunde höra något. Jag fattar inte varför, när det var en så tydlig skrämmande röst som ekade från väggarna. Vi vågade inte berätta om det för Dumbledore, eftersom det var så konstigt. Om det kommer ut till skolan blir jag säkert "Pojken som hör röster" för alla och det är en form av kändisskap jag helst slipper.

Bli nu inte för skrämd av det här och hälsa Remus från mig!

Kram Harry

Ps. Jag fick reda på att Filch är en ynk ikväll. Det förklarar mycket om honom och varför han är så bitter och ilsken jämt.

All sömnighet försvann från Sirius ögon när han läste brevet. Han var blek i ansiktet när han klädde på sig och var precis på väg att springa ut för att transferera sig till Hogsmeade, när Fawkes dök upp i huset med ett meddelande från Dumbledore.

Det löd:

Kom inte till Hogwarts idag. Jag måste utreda nattens händelser innan jag har svar till dig.

Albus

Sirius stirrade bistert på orden och suckade sedan tungt. Ytterdörren öppnades i samma stund och Remus steg in från gården. Han stannade häpet när han såg Sirius.

"Är du redan vaken och påklädd?"

"Du är faktiskt själv det om jag får påpeka", svarade Sirius fränt.

"Jag brukar vakna tidigt för att ta hand om hönsen till motsats från dig som gärna sover sent, och speciellt när vi varit ute halva natten", sa Remus flinande.

Sirius fnös. Han var inte alls på humör att skoja och gav Remus breven han hade i sin hand.

"Här, läs dessa så vet du varför jag är uppe redan", fräste han innan han svängde runt för att gå till köket.

Han hade hunnit få stekpannan på spisen när Remus kom in i rummet.

"Undrar vad det här med Hemligheternas kammare betyder. Jag har aldrig hört om nåt sånt på Hogwarts."

"Jag har ingen aning. Vi hittade i alla fall inget sånt när vi gick i skolan."

"Nej, det gjorde vi inte."

"Det låter som nåt som den där Dobby kunde ha varnat Harry för i somras", sa Sirius bistert.

"Det kan det mycket väl vara, om det här nu inte var bara ett skämt mot Filch."

"Läste du inte att det är mörka svartkonster som använts mot katten? Vem på Hogwarts kan sånt? Inte ens Snape kan väcka mrs Norris och han kan mer om svartkonster än Dumbledore."

"Jag vet. Det är bekymmersamt."

"Precis. Jag hoppas att Dumbledores utredning går snabbt så att vi får besked om vad det här handlar om."

Remus suckade. "Det får man hoppas."

Det blev en lång dag för både Sirius och Remus medan de väntade på att få höra från Dumbledore. De satt i bister tystnad hela dagen och skötte sina sysslor mekaniskt hela tiden väntande att få se Fawkes. De hade precis hunnit städa köket efter middagen när de äntligen hörde ljud från gården.

Sirius sprang ut och såg Dumbledore komma gående mot huset.

"Där kommer du ju!" sa han lättad.

"God afton, Sirius och Remus", sa Dumbledore hövligt.

"Välkommen, Albus", svarade Remus. "Vill du ha ett glas med eldwhisky?"

"Det låter gott", log han.

Remus trollade glas åt de alla och serverade whiskyn medan de slog sig ner i sofforna.

"Nå, vad har du kommit fram till?" sa Sirius otåligt.

"Det är ännu oklart om Hemligheternas kammare verkligen har öppnats igen", sa Dumbledore allvarligt.

"Vad menar du med igen?"

"Ja, vi har aldrig ens hört om nån hemlig kammare på Hogwarts", sa Remus.

"Det är inte konstigt. Den var öppen för femtio år sen senast, så det var långt före er tid. Det var på den tiden som Hagrid relegerades från skolan när han var bara en pojke."

"Menar du att Hagrid har nåt att göra med den där hemliga kammaren?" sa Sirius vantroget.

"Självklart inte, men han fick skulden för dess öppnande sist. Jag var inte rektor på den tiden och kunde inte göra annat än att ordna så att han fick återkomma till Hogwarts som skogvaktarlärling."

"Vem var det som öppnade kammaren då?" sa Remus nyfiket.

"Det var lord Voldemort förstås. Han gick femte året då och hade kommit på att han var Slytherins arvtagare genom sin mamma."

"Så du menar att den där varningen om arvtagarens fiender syftar på Voldemorts fiender?" sa Sirius bestört.

"Nej, inte riktigt. Legenden om Hemligheternas kammare är lika gammal som själva Hogwarts", sa Dumbledore. "Det sägs att Salazar Slytherin inte kom överens med de andra grundarna till Hogwarts, eftersom han ville ha en skola som enbart var för barn från renblodiga trollkarlsfamiljer, medan Godric Gryffindor fann det viktigt att ta emot mugglarfödda och lära dem att använda trolldom på rätt sätt."

Sirius log. Självklart hade Gryffindor varit på de mugglarföddas sida.

"Det hände då att Slytherin lämnade skolan i protest svärande att hans arvtagare en dag skulle komma tillbaka och rensa skolan från alla som var ovärdiga att studera magi där", fortsatte Dumbledore. "Han påstod att han skapat en hemlig kammare i slottet, som endast hans arvtagare kunde öppna, och att han i den kammaren gömt ett monster som kunde jaga ut alla med fel blodstatus från skolan."

"Så det är det som är Hemligheternas kammare", sa Remus.

"Precis. Kammaren har förmodligen öppnats flera gånger under historiens gång, men endast av elever som härstammar från Salazar Slytherin själv, alltså hans egna ättlingar som kan anses vara hans arvtagare. Det här är dock en myt. Frågar du nån av mina lärare, så vet de flesta inget om det. Det är bara vi rektorer som vet att myten faktiskt är sann. Jag har idag förhört de alla …"

"Vadå förhört dem?" sa Remus avbrytande honom.

"Som ni båda vet så har jag tavlor med de flesta gamla rektorer hängande på mitt kontor på Hogwarts. Jag tar ofta råd av dem i saker som rör skolan."

"Javisst ja, självklart", log Remus. "Jag tänkte inte på det."

Dumbledore log mot honom, men fortsatte sedan: "En del av mina föregångare vill inte tro på legenden, men ett par av dem svor idag till mig att kammaren var öppen även på deras tid och att elever blev överfallna av nån som man inte lyckades fånga. Det senaste innan vår tid var på sjuttonhundratalet."

"Så det finns ett monster inuti kammaren", sa Sirius bleknande.

"Det tror jag", medgav Dumbledore. "Jag var lärare på Hogwarts för femtio år sen när kammaren var öppen senast. Armando Dippet var rektor då och han var nära på att stänga skolan när en mugglarfödd flicka dog. Vi vet inte hur hon dog då hon hittades död i en flicktoalett utan några synliga skador, men jag är säker på att det var monstret som dödade henne."

"Fast det låter ju som den dödande förbannelsen", anmärkte Sirius. "Den lämnar ju inga spår efter sig."

"Den lämnar spår av magi som skickliga aurorer kan upptäcka, men det fanns inga spår efter svartkonster i Myrtles kropp", sa Dumbledore allvarligt. "Vi kunde inte fastställa dödsorsak eller ens vem som låg bakom dådet. Enligt legenden är det endast Slytherins arvtagare som kan styra monstret och kan därmed välja dess offer, men ingen vet vilken sorts monster det handlar om."

"Men har ingen nånsin sett vad det är för monster om kammaren varit öppen flera gånger förut?" sa Sirius oförstående.

"Tyvärr inte. Det enda man vet är att den förstenar sina offer så kraftfullt att man behöver ge dem mandragorabrygd för att uppväcka dem igen", sa Dumbledore. "Inget av offren har nånsin kommit ihåg mer än att de mött hemska gula ögon innan de förstenats. Jag har talat med Myrtle — hon bor ju kvar på Hogwarts som spöke i den toalett hon dödades i — och även hon minns endast ett par gula ögon innan hon dog. Det är ett mysterium varför hon dog när alla andra offer innan henne har förstenats."

"Jag har aldrig hört om ett monster som förstenar sina offer", sa Remus med rynkad panna.

"Tyvärr vet inte jag heller vad det kan vara", sa Dumbledore. "Jag har alltid undrat, ända sen kammaren öppnades av unga Tom Dolder, och har därför frågat alla experter jag känner. Inte ens den kända magizoologen, Newton Scamander, vet vad det kan vara för monster."

"Ja, om han inte vet så kan ingen annan veta heller", sa Sirius bistert.

"Tyvärr", sa Dumbledore med en suck. "Det mystiska i saken är att det endast finns två kända dödsoffer till monstret i fråga, medan alla andra har förstenats."

"Vem är det som har dött förutom Missnöjda Myrtle?" sa Remus som mindes det gråtande spöket från skolan.

"Det var en mugglarfödd pojke på trettonhundratalet. Jag fick höra om hans död idag, när jag talade med mina föregångare. Hans död tystades ner precis som Myrtles och ingen ställdes till svars för det. Man har tyvärr alltid gjort sitt bästa för att rädda skolan istället för att rädda eleverna."

De satt alla tysta en stund tänkande på det allvarliga i saken.

"Vem var den där Tom Dolder du nämnde nyss, Albus?" sa Remus efter en stund. Han hade inte känt igen namnet.

"Det är lord Voldemorts riktiga namn. Han gick på Hogwarts för femtio år sen och jag var hans lärare. Jag minns honom än idag som en pojke och har aldrig kunnat vara rädd för honom, eftersom jag vet var han kommer ifrån."

Sirius log ironiskt. "Det var väl inte oväntat."

"Varför fick Hagrid skulden för kammarens öppnande om det var Voldemort som öppnade den?" sa Remus konfunderat.

"För att Tom satte dit Hagrid. Han var prefekt på den tiden och väldigt uppskattad av alla i skolan. Han hade redan då en grupp följare som ville bli som han och mina kollegor lovordade hans förmåga i trolldom. Hagrid hade tyvärr en acromantula gömd i slottet och Tom visste om det, så han skyllde allt på Hagrid. Rektor Dippet gick på lögnen och menade att det var acromantulan som dödat Myrtle, fastän man inte hittade nån gift i hennes kropp."

"Varför hade Hagrid acromantulan i skolan och inte i Förbjudna skogen?" sa Sirius oförstående.

"Det var bara en unge han hade. Den första av alla acromantulor i skogen. Den flydde dit när Hagrid åkte fast och grundade kolonin vi har i skogen numera."

Sirius gjorde en grimas. "Så trevligt det låter!"

Dumbledore drog på smilbanden. "Odjur av alla dess slag har alltid varit Hagrids svaghet."

"Som draken från förra året", flinade Remus.

Sirius satt tänkande på allt han hört och frågade nu: "Är det verkligen Hemligheternas kammare som har öppnats nu igen eller är det bara nån som vill skrämmas?"

"Jag vågar inte säga det ena eller det andra ännu. Det finns svartkonster som kan ha förstenat mrs Norris på samma sätt som om det varit monstret", sa Dumbledore allvarligt. "Vad jag vet är Tom Dolder den sista arvtagaren till Slytherin. Hans släkt har varit bland de värsta i landet när det gäller renblodsläran och de är utdöda på svärdslinjen för länge sen. Tom är arvtagare på spinnsidan, men han är den sista av sin ätt och det kan därmed inte finnas en elev på Hogwarts som kan öppna kammaren idag."

"Vad tror du då har hänt?" sa Sirius bekymrat.

"Jag vet tyvärr inte. Jag har varit till skogen för att tala med kentaurerna, men de har inte sett nåt främmande i sin skog sen Voldemort flydde från Hogwarts i juni. Enligt mina efterforskningar är han tillbaka i Albanien för att gömma sig i skogarna där och det finns inget sätt för honom att öppna några kammare på Hogwarts därifrån."

"Så det kan inte vara Voldemort, även om det endast kan vara han", sa Sirius med rynkad panna.

"Exakt. Det är dilemmat i frågan. Jag har inte heller kommit på vem på skolan kunde vara kunnig i såna svartkonster som förstenat mrs Norris. Inte ens Snape vet."

Sirius suckade tungt. "Vad Harry skrev så kunde inte han heller komma på vad som hänt. Han hade bara hört ljud som påkallat hans uppmärksamhet och fått honom att söka sig till platsen där det hände."

"Så han skrev att han hörde nåt", sa Dumbledore intresserat.

Sirius nickade, men utan att möta hans blick. Han ville inte heller att det kom ut att Harry hört röster som kom från ingenstans.

"Han var tyvärr försent på plats och hann inte se nån där."

"Det var synd. Jag hade väldigt gärna vetat vad det här handlar om", sa Dumbledore besviket.

"Kan det här vara det Dobby varnade Harry i somras för?" sa Remus.

"Det kan det mycket väl vara. Speciellt om det börjar hända mer saker på skolan än det här", sa Dumbledore mörkt.